Job 7

1 N'y a-t-il pas un temps de guerre limité à l'homme sur la terre? et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d'un mercenaire?

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Comme le serviteur soupire après l'ombre, et comme l'ouvrier attend son salaire;

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 Ainsi il m'a été donné pour mon partage des mois qui ne m'apportent rien; et il m'a été assigné des nuits de travail.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Si je suis couché, je dis, quand me lèverai-je? et quand est-ce que la nuit aura achevé sa mesure? et je suis plein d'inquiétudes jusqu'au point du jour.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Ma chair est couverte de vers et de monceaux de poussière; ma peau se crevasse, et se dissout.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Mes jours ont passé plus légèrement que la navette d'un tisserand, et ils se consument sans espérance.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Souviens-toi, [ô Eternel!] que ma vie n'est qu'un vent, et que mon œil ne reviendra plus voir le bien.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 L'œil de ceux qui me regardent ne me verra plus; tes yeux seront sur moi, et je ne serai plus.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 [Comme] la nuée se dissipe et s'en va, ainsi celui qui descend au sépulcre ne remontera plus. (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 Il ne reviendra plus en sa maison, et son lieu ne le reconnaîtra plus.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 C'est pourquoi je ne retiendrai point ma bouche, je parlerai dans l'angoisse de mon esprit, je discourrai dans l'amertume de mon âme.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 Suis-je une mer, ou une baleine, que tu mettes des gardes autour de moi?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Quand je dis: Mon lit me soulagera; le repos diminuera quelque chose de ma plainte;

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 Alors tu m'étonnes par des songes, et tu me troubles par des visions.

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 C'est pourquoi je choisirais d'être étranglé, et de mourir, plutôt que [de conserver] mes os.

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Je suis ennuyé [de la vie, aussi] ne vivrai-je pas toujours. Retire-toi de moi, car mes jours ne sont que vanité.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 Qu'est-ce que de l'homme [mortel] que tu le regardes comme quelque chose de grand? et que tu l'affectionnes?

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 Et que tu le visites chaque matin; que tu l'éprouves à tout moment?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Jusqu'à quand ne te retireras-tu point de moi? Ne me permettras-tu point d'avaler ma salive?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 J'ai péché; que te ferai-je, Conservateur des hommes? pourquoi m'as-tu mis pour t'être en butte; et pourquoi suis-je à charge à moi-même?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 Et pourquoi n'ôtes-tu point mon péché, et ne fais-tu point passer mon iniquité? car bientôt je dormirai dans la poussière; et si tu me cherches [le matin], je ne [serai] plus.

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.