< Job 31 >
1 J'avais fait accord avec mes yeux; comment aurais-je donc arrêté mes regards sur une vierge?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 Et quelle [serait] la portion [que] Dieu [m'aurait envoyée] d'en haut, et quel eût été l'héritage que le Tout-puissant m'eût [envoyé] des hauts lieux?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 La perdition n'est-elle pas pour l'injuste, et les accidents étranges pour les ouvriers d'iniquité?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 N'a-t-il pas vu lui-même mes voies, et n'a-t-il pas compté toutes mes démarches?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 Si j'ai marché dans le mensonge, et si mon pied s'est hâté à tromper,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Qu'on me pèse dans des balances justes, et Dieu connaîtra mon intégrité.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Si mes pas se sont détournés du [droit] chemin, et si mon cœur a marché après mes yeux, et si quelque tache s'est attachée à mes mains,
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Que je sème, et qu'un autre mange [ce que j'aurai semé]; et que tout ce que j'aurai fait produire, soit déraciné!
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Si mon cœur a été séduit après quelque femme, et si j'ai demeuré en embûche à la porte de mon prochain,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Que ma femme soit déshonorée par un autre, et qu'elle soit prostituée à d'autres!
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 Vu que c'est une méchanceté préméditée, une de ces iniquités qui sont toutes jugées.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 Car c'est un feu qui dévore jusqu'à consumer, et qui aurait déraciné tout mon revenu.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Si j'ai refusé de faire droit à mon serviteur ou à ma servante, quand ils ont contesté avec moi;
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 Car qu'eussé-je fait, quand le [Dieu] Fort se fût levé? et quand il m'en eût demandé compte, que lui aurais-je répondu?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Celui qui m'a formé dans le ventre, ne les a-t-il pas faits aussi? et ne nous a-t-il pas tous formés de la même manière dans la matrice?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 Si j'ai refusé aux pauvres ce qu'ils ont désiré; si j'ai fait consumer les yeux de la veuve;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Si j'ai mangé seul mes morceaux, et si l'orphelin n'en a point mangé;
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (Car dès ma jeunesse il a été élevé avec moi, comme [chez son père], et dès le ventre de ma mère j'ai conduit l'orphelin.)
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 Si j'ai vu un homme périr faute d'être vêtu, et le pauvre faute de couverture;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 Si ses reins ne m'ont point béni, et s'il n'a pas été échauffé de la laine de mes agneaux;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 Si j'ai levé la main contre l'orphelin, quand j'ai vu à la porte, que je pouvais l'aider;
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Que l'os de mon épaule tombe et que mon bras soit cassé, et séparé de l'os auquel il est joint!
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 Car j'ai eu frayeur de l'orage du [Dieu] Fort, et je ne saurais [subsister] devant sa majesté.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Si j'ai mis mon espérance en l'or, et si j'ai dit au fin or: Tu es ma confiance;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 Si je me suis réjoui de ce que mes biens étaient multipliés, et de ce que ma main en avait trouvé abondamment;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 Si j'ai regardé le soleil lorsqu'il brillait le plus, et la lune marchant noblement;
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 Et si mon cœur a été séduit en secret, et si ma main a baisé ma bouche;
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 (Ce qui est aussi une iniquité toute jugée; car j'eusse renié le Dieu d'en haut.)
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Si je me suis réjoui du malheur de celui qui me haïssait; si j'ai sauté de joie quand il lui est arrivé du mal.
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 Je n'ai pas même permis à ma langue de pécher, en demandant sa mort avec imprécation.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Et les gens de ma maison n'ont point dit: Qui nous donnera de sa chair? nous n'en saurions être rassasiés.
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 L'étranger n'a point passé la nuit dehors; j'ai ouvert ma porte au passant.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Si j'ai caché mon péché comme Adam, pour couvrir mon iniquité en me flattant.
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 Quoique je pusse me faire craindre à une grande multitude, toutefois le moindre qui fût dans les familles m'inspirait de la crainte, et je me tenais dans le silence, et ne sortais point de la porte.
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Ô! s'il y avait quelqu'un qui voulût m'entendre. Tout mon désir est que le Tout-puissant me réponde, et que ma partie adverse fasse un écrit [contre moi].
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Si je ne le porte sur mon épaule, et si je ne l'attache comme une couronne.
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 Je lui raconterais tous mes pas, je m'approcherais de lui comme d'un Prince.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 Si ma terre crie contre moi, et si ses sillons pleurent;
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 Si j'ai mangé son fruit sans argent; si j'ai tourmenté l'esprit de ceux qui la possédaient.
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Qu'elle me produise des épines au lieu de blé, et de l'ivraie au lieu d'orge. C'est ici la fin des paroles de Job.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.