Job 14

1 L'homme né de femme est de courte vie, et rassasié d'agitations.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Il sort comme une fleur, puis il est coupé, et il s'enfuit comme une ombre qui ne s'arrête point.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Cependant tu as ouvert tes yeux sur lui, et tu me tires en cause devant toi.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Qui est-ce qui tirera le pur de l'impur? personne.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Les jours de l'homme sont déterminés, le nombre de ses mois est entre tes mains, tu lui as prescrit ses limites, et il ne passera point au delà.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Retire-toi de lui, afin qu'il ait du relâche, jusqu'à ce que comme un mercenaire il ait achevé sa journée.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Car si un arbre est coupé, il y a de l'espérance, et il poussera encore, et ne manquera pas de rejetons;

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Quoique sa racine soit envieillie dans la terre, et que son tronc soit mort dans la poussière;

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 Dès qu'il sentira l'eau il regermera, et produira des branches, comme un arbre nouvellement planté.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Mais l'homme meurt, et perd toute sa force; il expire; et puis où est-il?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 [Comme] les eaux s'écoulent de la mer, et une rivière s'assèche, et tarit;

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Ainsi l'homme est couché par terre, et ne se relève point; jusqu'à ce qu'il n'y ait plus de cieux ils ne se réveilleront point, et ne seront point réveillés de leur sommeil.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ô que tu me cachasses dans une fosse sous la terre, que tu m'y misses à couvert jusqu'à ce que ta colère fût passée, [et] que tu me donnasses un terme; après lequel tu te souvinsses de moi! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Si l'homme meurt, revivra-t-il? J'attendrai [donc] tous les jours de mon combat, jusqu'à ce qu'il m'arrive du changement.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Appelle-moi, et je te répondrai; ne dédaigne point l'ouvrage de tes mains.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Or maintenant tu comptes mes pas, et tu n'exceptes rien de mon péché.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Mes péchés sont cachetés comme dans une valise, et tu as cousu ensemble mes iniquités.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Car [comme] une montagne en tombant s'éboule, et [comme] un rocher est transporté de sa place;

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Et [comme] les eaux minent les pierres, et entraînent par leur débordement la poussière de la terre, avec tout ce qu'elle a produit, tu fais ainsi périr l'attente de l'homme [mortel].

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Tu te montres toujours plus fort que lui, et il s'en va; [et] lui ayant fait changer de visage, tu l'envoies au loin.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Ses enfants seront avancés, et il n'en saura rien; ou ils seront abaissés, et il ne s'en souciera point.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Seulement sa chair, [pendant qu'elle est] sur lui, a de la douleur, et son âme s'afflige [tandis qu'elle est] en lui.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.