Job 14

1 L'homme né de femme est de courte vie, et rassasié d'agitations.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Il sort comme une fleur, puis il est coupé, et il s'enfuit comme une ombre qui ne s'arrête point.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Cependant tu as ouvert tes yeux sur lui, et tu me tires en cause devant toi.

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Qui est-ce qui tirera le pur de l'impur? personne.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Les jours de l'homme sont déterminés, le nombre de ses mois est entre tes mains, tu lui as prescrit ses limites, et il ne passera point au delà.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Retire-toi de lui, afin qu'il ait du relâche, jusqu'à ce que comme un mercenaire il ait achevé sa journée.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Car si un arbre est coupé, il y a de l'espérance, et il poussera encore, et ne manquera pas de rejetons;

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Quoique sa racine soit envieillie dans la terre, et que son tronc soit mort dans la poussière;

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Dès qu'il sentira l'eau il regermera, et produira des branches, comme un arbre nouvellement planté.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Mais l'homme meurt, et perd toute sa force; il expire; et puis où est-il?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 [Comme] les eaux s'écoulent de la mer, et une rivière s'assèche, et tarit;

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Ainsi l'homme est couché par terre, et ne se relève point; jusqu'à ce qu'il n'y ait plus de cieux ils ne se réveilleront point, et ne seront point réveillés de leur sommeil.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Ô que tu me cachasses dans une fosse sous la terre, que tu m'y misses à couvert jusqu'à ce que ta colère fût passée, [et] que tu me donnasses un terme; après lequel tu te souvinsses de moi! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Si l'homme meurt, revivra-t-il? J'attendrai [donc] tous les jours de mon combat, jusqu'à ce qu'il m'arrive du changement.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Appelle-moi, et je te répondrai; ne dédaigne point l'ouvrage de tes mains.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Or maintenant tu comptes mes pas, et tu n'exceptes rien de mon péché.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Mes péchés sont cachetés comme dans une valise, et tu as cousu ensemble mes iniquités.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Car [comme] une montagne en tombant s'éboule, et [comme] un rocher est transporté de sa place;

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Et [comme] les eaux minent les pierres, et entraînent par leur débordement la poussière de la terre, avec tout ce qu'elle a produit, tu fais ainsi périr l'attente de l'homme [mortel].

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Tu te montres toujours plus fort que lui, et il s'en va; [et] lui ayant fait changer de visage, tu l'envoies au loin.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Ses enfants seront avancés, et il n'en saura rien; ou ils seront abaissés, et il ne s'en souciera point.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Seulement sa chair, [pendant qu'elle est] sur lui, a de la douleur, et son âme s'afflige [tandis qu'elle est] en lui.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.