Job 10

1 Mon âme est ennuyée de ma vie; je m'abandonnerai à ma plainte, je parlerai dans l'amertume de mon âme.

Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Je dirai à Dieu: Ne me condamne point; montre-moi pourquoi tu plaides contre moi?

Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Te plais-tu à m'opprimer, et à dédaigner l'ouvrage de tes mains, et à bénir les desseins des méchants?

Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 As-tu des yeux de chair? vois-tu comme voit un homme [mortel]?

Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Tes jours sont-ils comme les jours de l'homme [mortel?] tes années sont-elles comme les jours de l'homme?

Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 Que tu recherches mon iniquité, et que tu t'informes de mon péché!

eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 Tu sais que je n'ai point commis de crime, et qu'il n'y a personne qui me délivre de ta main.

du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Tes mains m'ont formé, et elles ont rangé toutes les parties de mon corps; et tu me détruirais!

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Souviens-toi, je te prie, que tu m'as formé comme de la boue, et que tu me feras retourner en poudre.

Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Ne m'as-tu pas coulé comme du lait? et ne m'as-tu pas fait cailler comme un fromage?

Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Tu m'as revêtu de peau et de chair, et tu m'as composé d'os et de nerfs.

Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Tu m'as donné la vie, et tu as usé de miséricorde envers moi, et [par] tes soins continuels tu as gardé mon esprit.

Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Et cependant tu gardais ces choses en ton cœur; mais je connais que cela était par-devers toi.

Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 Si j'ai péché, tu m'as aussi remarqué; et tu ne m'as point tenu quitte de mon iniquité.

om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Si j'ai fait méchamment, malheur à moi! si j'ai été juste, je n'en lève pas la tête plus haut. Je suis rempli d'ignominie; mais regarde mon affliction.

Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Elle va en augmentant; tu chasses après moi, comme un grand lion, et tu y reviens; tu te montres merveilleux contre moi.

Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Tu renouvelles tes témoins contre moi, et ton indignation augmente contre moi. De nouvelles troupes toutes fraîches [viennent] contre moi.

Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Et pourquoi m'as-tu tiré de la matrice? que n'y suis-je expiré, afin qu'aucun œil ne m'eût vu!

Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 Et que j'eusse été comme n'ayant jamais été, et que j'eusse été porté du ventre [de ma mère] au sépulcre!

hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Mes jours ne sont-ils pas en petit nombre? Cesse donc et te retire de moi, et [permets] que je me renforce un peu.

Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 Avant que j'aille au lieu d'où je ne reviendrai plus; en la terre de ténèbres, et de l'ombre de la mort;

innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 Terre d'une grande obscurité, comme [étant] les ténèbres de l'ombre de la mort, où il n'y a aucun ordre, et où rien ne luit que des ténèbres.

till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.