Job 10

1 Mon âme est ennuyée de ma vie; je m'abandonnerai à ma plainte, je parlerai dans l'amertume de mon âme.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Je dirai à Dieu: Ne me condamne point; montre-moi pourquoi tu plaides contre moi?

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Te plais-tu à m'opprimer, et à dédaigner l'ouvrage de tes mains, et à bénir les desseins des méchants?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 As-tu des yeux de chair? vois-tu comme voit un homme [mortel]?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Tes jours sont-ils comme les jours de l'homme [mortel?] tes années sont-elles comme les jours de l'homme?

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Que tu recherches mon iniquité, et que tu t'informes de mon péché!

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Tu sais que je n'ai point commis de crime, et qu'il n'y a personne qui me délivre de ta main.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Tes mains m'ont formé, et elles ont rangé toutes les parties de mon corps; et tu me détruirais!

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Souviens-toi, je te prie, que tu m'as formé comme de la boue, et que tu me feras retourner en poudre.

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Ne m'as-tu pas coulé comme du lait? et ne m'as-tu pas fait cailler comme un fromage?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Tu m'as revêtu de peau et de chair, et tu m'as composé d'os et de nerfs.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Tu m'as donné la vie, et tu as usé de miséricorde envers moi, et [par] tes soins continuels tu as gardé mon esprit.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Et cependant tu gardais ces choses en ton cœur; mais je connais que cela était par-devers toi.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Si j'ai péché, tu m'as aussi remarqué; et tu ne m'as point tenu quitte de mon iniquité.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Si j'ai fait méchamment, malheur à moi! si j'ai été juste, je n'en lève pas la tête plus haut. Je suis rempli d'ignominie; mais regarde mon affliction.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Elle va en augmentant; tu chasses après moi, comme un grand lion, et tu y reviens; tu te montres merveilleux contre moi.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Tu renouvelles tes témoins contre moi, et ton indignation augmente contre moi. De nouvelles troupes toutes fraîches [viennent] contre moi.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Et pourquoi m'as-tu tiré de la matrice? que n'y suis-je expiré, afin qu'aucun œil ne m'eût vu!

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Et que j'eusse été comme n'ayant jamais été, et que j'eusse été porté du ventre [de ma mère] au sépulcre!

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Mes jours ne sont-ils pas en petit nombre? Cesse donc et te retire de moi, et [permets] que je me renforce un peu.

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Avant que j'aille au lieu d'où je ne reviendrai plus; en la terre de ténèbres, et de l'ombre de la mort;

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Terre d'une grande obscurité, comme [étant] les ténèbres de l'ombre de la mort, où il n'y a aucun ordre, et où rien ne luit que des ténèbres.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.