Ecclésiaste 3

1 A toute chose sa saison, et à toute affaire sous les cieux, son temps.

Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

2 Il y a un temps de naître, et un temps de mourir; un temps de planter, et un temps d'arracher ce qui est planté;

Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

3 Un temps de tuer, et un temps de guérir; un temps de démolir, et un temps de bâtir;

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

4 Un temps de pleurer, et un temps de rire; un temps de lamenter, et un temps de sauter [de joie];

Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

5 Un temps de jeter des pierres, et un temps de les ramasser; un temps d'embrasser, et un temps de s'éloigner des embrassements;

Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

6 Un temps de chercher, et un temps de laisser perdre; un temps de garder, et un temps de rejeter;

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

7 Un temps de déchirer, et un temps de coudre; un temps de se taire, et un temps de parler;

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

8 Un temps d'aimer, et un temps de haïr; un temps de guerre, et un temps de paix.

Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

9 Quel avantage a celui qui travaille, de ce en quoi il se travaille?

Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

10 J'ai considéré cette occupation que Dieu a donnée aux hommes pour s'y appliquer.

Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

11 Il a fait que toutes choses sont belles en leur temps; aussi a-t-il mis le monde en leur cœur, sans toutefois que l'homme puisse comprendre d'un bout à l'autre l'œuvre que Dieu a faite.

Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

12 C'est pourquoi j'ai connu qu'il n'y a rien de meilleur aux hommes, que de se réjouir, et de bien faire pendant leur vie.

Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

13 Et même, que chacun mange et boive, et qu'il jouisse du bien de tout son travail, c'est un don de Dieu.

Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

14 J'ai connu que quoi que Dieu fasse, c'est toujours lui-même, on ne saurait qu'y ajouter, ni qu'en diminuer; et Dieu le fait afin qu'on le craigne.

Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

15 Ce qui a été, est maintenant; et ce qui doit être, a déjà été; et Dieu rappelle ce qui est passé.

Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

16 J'ai encore vu sous le soleil, qu'au lieu établi pour juger, il y a de la méchanceté; et qu'au lieu établi pour faire justice, il y a aussi de la méchanceté.

Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

17 [Et] j'ai dit en mon cœur: Dieu jugera le juste et l'injuste; car il y a là un temps pour toute chose, et sur toute œuvre.

Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

18 J'ai pensé en mon cœur sur l'état des hommes, que Dieu les en éclaircirait, et qu'ils verraient qu'ils ne sont que des bêtes.

Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

19 Car l'accident qui arrive aux hommes, et l'accident qui arrive aux bêtes est un même accident: telle qu'est la mort de l'un, telle est la mort de l'autre; et ils ont tous un même souffle, et l'homme n'a point d'avantage sur la bête; car tout est vanité.

Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

20 Tout va en un même lieu; tout a été fait de la poudre, et tout retourne en la poudre.

Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

21 Qui est-ce qui connaît que le souffle des hommes monte en haut, et que le souffle de la bête descend en bas en terre?

Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

22 J'ai donc connu qu'il n'y a rien de meilleur à l'homme que de se réjouir en ce qu'il fait; parce que c'est là sa portion; car qui est-ce qui le ramènera pour voir ce qui sera après lui?

Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?