Job 27
1 Job prit de nouveau la parole sous forme sentencieuse et dit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Dieu qui me refuse justice est vivant! Le Tout-Puissant qui remplit mon âme d’amertume est vivant!
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 Aussi longtemps que j’aurai ma respiration, Et que le souffle de Dieu sera dans mes narines,
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 Mes lèvres ne prononceront rien d’injuste, Ma langue ne dira rien de faux.
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Loin de moi la pensée de vous donner raison! Jusqu’à mon dernier soupir je défendrai mon innocence;
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Je tiens à me justifier, et je ne faiblirai pas; Mon cœur ne me fait de reproche sur aucun de mes jours.
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Que mon ennemi soit comme le méchant, Et mon adversaire comme l’impie!
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Quelle espérance reste-t-il à l’impie, Quand Dieu coupe le fil de sa vie, Quand il lui retire son âme?
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Est-ce que Dieu écoute ses cris, Quand l’angoisse vient l’assaillir?
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Fait-il du Tout-Puissant ses délices? Adresse-t-il en tout temps ses prières à Dieu?
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Je vous enseignerai les voies de Dieu, Je ne vous cacherai pas les desseins du Tout-Puissant.
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Mais vous les connaissez, et vous êtes d’accord; Pourquoi donc vous laisser aller à de vaines pensées?
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Voici la part que Dieu réserve au méchant, L’héritage que le Tout-Puissant destine à l’impie.
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 S’il a des fils en grand nombre, c’est pour le glaive, Et ses rejetons manquent de pain;
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 Ceux qui échappent sont enterrés par la peste, Et leurs veuves ne les pleurent pas.
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 S’il amasse l’argent comme la poussière, S’il entasse les vêtements comme la boue,
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 C’est lui qui entasse, mais c’est le juste qui se revêt, C’est l’homme intègre qui a l’argent en partage.
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Sa maison est comme celle que bâtit la teigne, Comme la cabane que fait un gardien.
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Il se couche riche, et il meurt dépouillé; Il ouvre les yeux, et tout a disparu.
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Les terreurs le surprennent comme des eaux; Un tourbillon l’enlève au milieu de la nuit.
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Le vent d’orient l’emporte, et il s’en va; Il l’arrache violemment de sa demeure.
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Dieu lance sans pitié des traits contre lui, Et le méchant voudrait fuir pour les éviter.
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 On bat des mains à sa chute, Et on le siffle à son départ.
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
