Job 23
1 Job prit la parole et dit:
Job svarade, och sade:
2 Maintenant encore ma plainte est une révolte, Mais la souffrance étouffe mes soupirs.
Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.
3 Oh! Si je savais où le trouver, Si je pouvais arriver jusqu’à son trône,
Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;
4 Je plaiderais ma cause devant lui, Je remplirais ma bouche d’arguments,
Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;
5 Je connaîtrais ce qu’il peut avoir à répondre, Je verrais ce qu’il peut avoir à me dire.
Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!
6 Emploierait-il toute sa force à me combattre? Ne daignerait-il pas au moins m’écouter?
Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;
7 Ce serait un homme droit qui plaiderait avec lui, Et je serais pour toujours absous par mon juge.
Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.
8 Mais, si je vais à l’orient, il n’y est pas; Si je vais à l’occident, je ne le trouve pas;
Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.
9 Est-il occupé au nord, je ne puis le voir; Se cache-t-il au midi, je ne puis le découvrir.
Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.
10 Il sait néanmoins quelle voie j’ai suivie; Et, s’il m’éprouvait, je sortirais pur comme l’or.
Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;
11 Mon pied s’est attaché à ses pas; J’ai gardé sa voie, et je ne m’en suis point détourné.
Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;
12 Je n’ai pas abandonné les commandements de ses lèvres; J’ai fait plier ma volonté aux paroles de sa bouche.
Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.
13 Mais sa résolution est arrêtée; qui s’y opposera? Ce que son âme désire, il l’exécute.
Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.
14 Il accomplira donc ses desseins à mon égard, Et il en concevra bien d’autres encore.
Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.
15 Voilà pourquoi sa présence m’épouvante; Quand j’y pense, j’ai peur de lui.
Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.
16 Dieu a brisé mon courage, Le Tout-Puissant m’a rempli d’effroi.
Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;
17 Car ce ne sont pas les ténèbres qui m’anéantissent, Ce n’est pas l’obscurité dont je suis couvert.
Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.
