Job 19
1 Job prit la parole et dit:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Jusques à quand affligerez-vous mon âme, Et m’écraserez-vous de vos discours?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Voilà dix fois que vous m’outragez; N’avez-vous pas honte de m’étourdir ainsi?
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Si réellement j’ai péché, Seul j’en suis responsable.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Pensez-vous me traiter avec hauteur? Pensez-vous démontrer que je suis coupable?
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Sachez alors que c’est Dieu qui me poursuit, Et qui m’enveloppe de son filet.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Voici, je crie à la violence, et nul ne répond; J’implore justice, et point de justice!
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Il m’a fermé toute issue, et je ne puis passer; Il a répandu des ténèbres sur mes sentiers.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Il m’a dépouillé de ma gloire, Il a enlevé la couronne de ma tête.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Il m’a brisé de toutes parts, et je m’en vais; Il a arraché mon espérance comme un arbre.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Il s’est enflammé de colère contre moi, Il m’a traité comme l’un de ses ennemis.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Ses troupes se sont de concert mises en marche, Elles se sont frayées leur chemin jusqu’à moi, Elles ont campé autour de ma tente.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Il a éloigné de moi mes frères, Et mes amis se sont détournés de moi;
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Je suis abandonné de mes proches, Je suis oublié de mes intimes.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Je suis un étranger pour mes serviteurs et mes servantes, Je ne suis plus à leurs yeux qu’un inconnu.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 J’appelle mon serviteur, et il ne répond pas; Je le supplie de ma bouche, et c’est en vain.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Mon humeur est à charge à ma femme, Et ma plainte aux fils de mes entrailles.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Je suis méprisé même par des enfants; Si je me lève, je reçois leurs insultes.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ceux que j’avais pour confidents m’ont en horreur, Ceux que j’aimais se sont tournés contre moi.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Mes os sont attachés à ma peau et à ma chair; Il ne me reste que la peau des dents.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Ayez pitié, ayez pitié de moi, vous, mes amis! Car la main de Dieu m’a frappé.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Pourquoi me poursuivre comme Dieu me poursuit? Pourquoi vous montrer insatiables de ma chair?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Oh! Je voudrais que mes paroles fussent écrites, Qu’elles fussent écrites dans un livre;
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 Je voudrais qu’avec un burin de fer et avec du plomb Elles fussent pour toujours gravées dans le roc…
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Mais je sais que mon rédempteur est vivant, Et qu’il se lèvera le dernier sur la terre.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Quand ma peau sera détruite, il se lèvera; Quand je n’aurai plus de chair, je verrai Dieu.
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Je le verrai, et il me sera favorable; Mes yeux le verront, et non ceux d’un autre; Mon âme languit d’attente au-dedans de moi.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Vous direz alors: Pourquoi le poursuivions-nous? Car la justice de ma cause sera reconnue.
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Craignez pour vous le glaive: Les châtiments par le glaive sont terribles! Et sachez qu’il y a un jugement.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
