Job 29

1 Et Job, ajoutant à ce qui précède, dit:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Qui me rendra les jours d'autrefois, le temps où Dieu prenait de soin de me garder?

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Alors sa lampe brillait sur ma tête: alors avec sa lumière je ne craignais pas de marcher dans les ténèbres.

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Alors je foulais de mes pieds la voie; alors Dieu veillait sur ma maison.

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Alors je m'asseyais à l'ombre de mes arbres, et mes enfants étaient autour de moi.

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Alors mes sentiers ruisselaient de beurre et mes collines de lait.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Alors j'entrais dès l'aurore en la ville, et un siège m'était réservé sur les places.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Les jeunes gens à mon aspect se voilaient; et les anciens restaient debout.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Les forts cessaient de parler; ils se mettaient un doigt sur la bouche.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Attentifs à mes discours, ils me déclaraient heureux, après quoi leur langue était collée à leur gosier.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 L'oreille m'avait ouï et l'on me proclamait heureux; l'œil m'avait vu et l'on s'inclinait.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Car j'avais délivré le pauvre des mains du riche; j'avais protégé l'orphelin qui manquait d'appui.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 La bénédiction de l'abandonné s'adressait à moi; la bouche de la veuve aussi me bénissait.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Je m'étais revêtu de justice; je m'étais enveloppé d'équité comme d'un manteau double.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 J'étais l'œil de l'aveugle et le pied du boiteux.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 J'étais le père des faibles; j'étudiais des causes que je ne connaissais pas.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Aussi j'ai brisé les mâchoires de l'injuste; j'ai arraché de ses dents la proie qu'il avait saisie.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Et j'ai dit: Mon âge se prolongera comme celui du palmier; ma vie sera de longue durée.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 La racine se montrera hors de l'eau, et la rosée passera la nuit dans ma moisson.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Ma gloire est pour moi chose vaine, et elle marche mon arc à la main.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 A peine m'avait-on entendu que l'on s'attachait à moi; on gardait le silence en recueillant mes conseils.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Nul n'ajoutait à mes discours, et les hommes étaient pleins de joie que je leur avais parlé.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Comme la terre altérée reçoit la pluie, de même ils recevaient mes paroles.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Lorsque je riais avec eux, ils n'y pouvaient croire, et l'éclat de mon visage n'en était pas amoindri.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Je leur avais indiqué la voie, ils m'avaient institué leur chef, et ma demeure semblait celle d'un roi entouré de gardes ou d'un consolateur des affligés.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.