Job 14

1 L'homme, né de la femme, vit peu, et il est plein d'emportement.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Il tombe comme une fleur s'épanouit; il passe comme une ombre; il n's'arrête jamais.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 N'est-ce pas de vous qu'il tient sa raison? Et n'est-ce point vous qui l'appelez devant vous pour être jugé?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Qui sera exempt de souillure? Personne.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Sa vie sur la terre n'eût-elle duré qu'un jour. L'homme peut supputer lui- même le nombre de ses mois; vous avez fixé le terme; nul ne le dépasse.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Détournez-vous donc de lui afin qu'il se repose et qu'il se complaise en sa vie, comme le travailleur à gages.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 L'arbre ne perd point toute espérance; si on le taille, il fleurira encore, et il ne manquera pas de rejetons.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 S'il a vieilli, sa racine est encore en terre; si son tronc s'est flétri au milieu des rochers,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 La senteur de l'eau le ranimera, et il portera des fruits comme un jeune plant.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 L'homme meurt et il disparaît; le mortel tombe et il n'est plus.

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 La mer à la longue s'appauvrit; le fleuve abandonné à lui-même se dessèche;

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 L'homme une fois couché ne se relèvera pas que le ciel ne se dissolve; les morts ne sortiront pas de leur sommeil.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Puissiez-vous me garder dans les enfers; et me cacher jusqu'à ce que votre courroux s'apaise; et me marquer le temps où vous vous souviendrez de moi. (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Car l'homme sera mort, lorsqu'il aura remplit les jours de sa vie, il vivra. J'attendrai jusqu'à ce que je renaisse.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Vous m'appellerez alors et je vous obéirai: ne rejetez donc pas les œuvres de vos mains.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Vous avez compté mes actions et nulle de mes fautes ne vous est échappée.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Vous avez scellé mes péchés dans un sac; vous avez mis un signe à ceux que la contrainte m'a fait commettre.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Mais les monts s'écroulent, les roches sont déracinées;

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Les eaux aplanissent la pierre; les ondes couvrent les hautes cimes des monts; et vous avez détruit la patience de l'homme.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Vous l'avez poussé à la mort et il est parti; vous avez tourné vers lui votre visage et vous l'avez congédié.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Des fils nombreux sont issus de lui et il n'en sait rien; sa postérité n'est pas nombreuse; il l'ignore.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Mais ses chairs ont connu la souffrance et son âme a été affligée.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.