Job 14

1 L'homme, né de la femme, vit peu, et il est plein d'emportement.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Il tombe comme une fleur s'épanouit; il passe comme une ombre; il n's'arrête jamais.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 N'est-ce pas de vous qu'il tient sa raison? Et n'est-ce point vous qui l'appelez devant vous pour être jugé?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Qui sera exempt de souillure? Personne.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Sa vie sur la terre n'eût-elle duré qu'un jour. L'homme peut supputer lui- même le nombre de ses mois; vous avez fixé le terme; nul ne le dépasse.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Détournez-vous donc de lui afin qu'il se repose et qu'il se complaise en sa vie, comme le travailleur à gages.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 L'arbre ne perd point toute espérance; si on le taille, il fleurira encore, et il ne manquera pas de rejetons.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 S'il a vieilli, sa racine est encore en terre; si son tronc s'est flétri au milieu des rochers,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 La senteur de l'eau le ranimera, et il portera des fruits comme un jeune plant.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 L'homme meurt et il disparaît; le mortel tombe et il n'est plus.

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 La mer à la longue s'appauvrit; le fleuve abandonné à lui-même se dessèche;

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 L'homme une fois couché ne se relèvera pas que le ciel ne se dissolve; les morts ne sortiront pas de leur sommeil.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Puissiez-vous me garder dans les enfers; et me cacher jusqu'à ce que votre courroux s'apaise; et me marquer le temps où vous vous souviendrez de moi. (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Car l'homme sera mort, lorsqu'il aura remplit les jours de sa vie, il vivra. J'attendrai jusqu'à ce que je renaisse.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Vous m'appellerez alors et je vous obéirai: ne rejetez donc pas les œuvres de vos mains.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Vous avez compté mes actions et nulle de mes fautes ne vous est échappée.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Vous avez scellé mes péchés dans un sac; vous avez mis un signe à ceux que la contrainte m'a fait commettre.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Mais les monts s'écroulent, les roches sont déracinées;

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Les eaux aplanissent la pierre; les ondes couvrent les hautes cimes des monts; et vous avez détruit la patience de l'homme.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Vous l'avez poussé à la mort et il est parti; vous avez tourné vers lui votre visage et vous l'avez congédié.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Des fils nombreux sont issus de lui et il n'en sait rien; sa postérité n'est pas nombreuse; il l'ignore.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Mais ses chairs ont connu la souffrance et son âme a été affligée.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.