Psaumes 137

1 Sur les rives des fleuves de Babylone, là nous nous assîmes, et nous pleurâmes au souvenir de Sion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Aux saules qui les bordent, nous suspendîmes nos harpes;

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 car là nos maîtres nous demandaient des hymnes, nos oppresseurs des chants de joie. "Chantez-nous disaient-ils, un des cantiques de Sion!"

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Comment chanterions-nous l’hymne de l’Eternel en terre étrangère?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Si je t’oublie jamais, Jérusalem, que ma droite me refuse son service!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Que ma langue s’attache à mon palais, si je ne me souviens toujours de toi, si je ne place Jérusalem au sommet de toutes mes joies!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Souviens-toi, Seigneur, pour la perte des fils d’Edom, du jour fatal de Jérusalem, où ils disaient: "Démolissez-la, démolissez-la, jusqu’en ses fondements!"

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Fille de Babel, vouée à la ruine, heureux qui te rendra le mal que tu nous as fait!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Heureux qui saisira tes petits et les brisera contre le rocher!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.