Psaumes 137

1 Sur les rives des fleuves de Babylone, là nous nous assîmes, et nous pleurâmes au souvenir de Sion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Aux saules qui les bordent, nous suspendîmes nos harpes;

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 car là nos maîtres nous demandaient des hymnes, nos oppresseurs des chants de joie. "Chantez-nous disaient-ils, un des cantiques de Sion!"

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Comment chanterions-nous l’hymne de l’Eternel en terre étrangère?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Si je t’oublie jamais, Jérusalem, que ma droite me refuse son service!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Que ma langue s’attache à mon palais, si je ne me souviens toujours de toi, si je ne place Jérusalem au sommet de toutes mes joies!

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Souviens-toi, Seigneur, pour la perte des fils d’Edom, du jour fatal de Jérusalem, où ils disaient: "Démolissez-la, démolissez-la, jusqu’en ses fondements!"

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Fille de Babel, vouée à la ruine, heureux qui te rendra le mal que tu nous as fait!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Heureux qui saisira tes petits et les brisera contre le rocher!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.