Job 4

1 Eliphaz de Têmân prit la parole et dit:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Si l’on essaie de te répliquer, tu en seras peut-être contrarié; mais qui peut contenir ses paroles?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Certes, tu as fait la leçon à bien des gens; des bras qui tombaient de lassitude, tu les fortifiais.

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 Tes paroles relevaient celui qui trébuchait, les genoux qui chancelaient, tu les raffermissais.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Et maintenant que le malheur te visite, tu te décourages; il met la main sur toi, et tu es consterné!

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Ta piété n’est-elle pas pour te donner confiance? L’Intégrité de ta conduite n’est-elle pas ton espoir?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Songes-y donc: est-il un innocent qui ait succombé? Où est-il arrivé que des justes aient péri?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Pour moi, j’ai observé ce fait: ceux qui cultivent l’iniquité et sèment le mal les récoltent.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 Un souffle de Dieu les fait périr, le vent de sa colère les anéantit.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Que le lion rugisse, que le fauve pousse des hurlements: les dents du lionceau sont brisées.

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 La bête féroce périt, faute de proie, et les petits de la lionne sont dispersés.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Quant à moi, il m’est venu une révélation furtive: mon oreille en saisit un léger murmure.

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 Ce fut dans le flot de pensées qu’apportent les visions nocturnes, alors qu’un lourd sommeil pèse sur les hommes.

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Je me sentis envahi par la terreur et le frisson; tous mes os en frémirent de peur.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 Un souffle effleura ma face, et les poils se hérissèrent sur ma chair.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Une figure, dont les traits m’étaient inconnus, se tint là sous mes yeux, et j’entendis 'le faible son d’une voix:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 "L’Homme me fut-il dit peut-il être juste devant Dieu? Le mortel peut-il être pur au gré de son Créateur?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Mais il ne se fie même pas à ses serviteurs; jusque dans ses anges il constate des défaillances!

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 Que sera-ce des hommes, habitants de maisons d’argile, qui ont leurs fondements dans la poussière, et qu’on foule aux pieds comme un ver?

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 Du matin au soir, ils se trouvent écrasés; sans qu’on y fasse attention, ils périssent à jamais.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Ah! Le fil qui les soutenait est rompu: ils meurent, sans avoir acquis la sagesse!

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.