Job 19

1 Job reprit la parole et dit:

Job svarade, och sade:

2 Jusqu’à quand contristerez-vous mon âme et m’accablerez-vous de vos discours?

Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3 Voilà dix fois que vous m’injuriez; vous ne rougissez pas de me torturer.

I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4 Mais soit! Admettons que j’aie des torts: ces torts ne pèseraient que sur moi.

Far jag vill, så far jag mig vill.

5 Quant à vous, si vraiment vous prétendez vous grandir à mes dépens et me reprocher la honte où je suis réduit,

Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6 sachez donc que c’est Dieu qui m’a fait un passe-droit, et qui m’a enveloppé de ses embûches.

Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7 Quoi! Je crie à la violence et ne trouve point d’écho; j’appelle au secours, et de justice point!

Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8 Il m’a barré la route, impossible de passer; sur mes sentiers, il a répandu les ténèbres.

Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9 Il m’a dépouillé de mon honneur; il a enlevé la couronne de ma tête.

Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10 Il m’a démoli de fond en comble, et je me suis écroulé; il a arraché comme un arbre mon espérance.

Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11 II a enflammé sa colère contre moi; il m’a traité comme ses ennemis.

Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12 Ses hordes arrivent en masse, se fraient un chemin contre moi et mettent le siège autour de ma tente.

Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13 Mes frères, il les a éloignés de moi, mes amis ne sont plus que des étrangers pour moi.

Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14 Mes proches m’ont délaissé, mes intimes m’ont oublié.

Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15 Les gens de ma maison, mes propres servantes me considèrent comme un intrus; je suis devenu un inconnu à leurs yeux.

Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16 J’Appelle mon serviteur: il ne répond pas; je suis obligé de le supplier de ma bouche.

Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17 Mon haleine est odieuse à ma femme et mes caresses aux fils de mes entrailles,

Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18 Même de jeunes enfants me montrent leur dédain; quand je veux me lever, ils manifestent contre moi.

Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19 Tous mes fidèles confidents m’ont pris en horreur, et ceux que j’aimais se sont tournés contre moi.

Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20 Mes os sont collés à ma peau et à ma chair; je n’ai sauvé du désastre que la peau de mes dents.

Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21 Ah! Pitié, pitié, vous mes amis! Vous voyez que la main de Dieu m’a frappé.

Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22 Pourquoi me persécutez-vous à l’exemple de Dieu? Pourquoi êtes-vous insatiables de ma chair?

Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23 Plût à Dieu que mes paroles fussent mises par écrit, qu’elles fussent burinées dans le livre!

Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24 Qu’avec un stylet de fer et de plomb, elles fussent gravées pour toujours dans le roc!

Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25 Je sais bien, moi, que mon sauveur vit, et qu’à la fin il se manifestera sur la terre.

Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26 Après que ma peau, que voilà, sera complètement tombée, libéré de ma chair, je verrai Dieu!

Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27 Oui, je le contemplerai moi-même pour mon bien, mes yeux le verront, non ceux d’un autre. Mon cœur se consume d’attente dans mon sein.

Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28 Que si donc vous dites: "Comme nous allons nous acharner contre lui!" le fond du débat tenant à ma personne,

Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29 eh bien, ayez peur du glaive, car l’emportement dont vous faites preuve est un crime passible du glaive! Ainsi vous apprendrez qu’il y a une justice.

Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.