Job 14

1 L’Homme, né de la femme, n’a que peu de jours à vivre, et il est rassasié de troubles.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Comme la fleur, il pousse et se flétrit; il fuit comme l’ombre et n’a point de durée.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Et c’est sur cet être que tu as les yeux ouverts! Moi-même, tu me forces à comparaître en justice avec toi!

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Qui donc pourrait tirer quelque chose de pur de ce qui est impur? Pas un!

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Puisque ses jours sont mesurés, que tu connais le compte de ses mois, et que tu lui as imposé des limites qu’il ne saurait dépasser,

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 détourne ton attention de lui: qu’il ait un peu de répit pendant qu’il remplit sa journée comme un mercenaire!

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Car pour l’arbre, il est encore de l’espoir; si on le coupe il peut repousser, les rejetons ne lui manquent pas.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Dût sa racine vieillir dans la terre et son tronc mourir dans le sol,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 il suffit qu’il sente l’eau pour reverdir et produire un branchage, comme s’il était nouvellement planté.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Mais l’homme meurt et s’évanouit, le mortel expire: où est-il alors?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Les eaux s’échappent du fond du lac, le fleuve tarit et se dessèche.

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 De même, les humains se couchent pour ne plus se relever; tant que dureront les cieux, ils ne se réveilleront ni ne secoueront leur sommeil.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ah! Qu’il te plaise de m’enfermer dans le Cheol, de me mettre à l’abri jusqu’à ce que ta colère soit passée, de me fixer un terme où tu te ressouviendrais de moi! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Lorsque l’homme meurt, revivra-t-il? S’Il en était ainsi, tout le long de ma pénible corvée, je nourrirais de l’espoir, jusqu’à ce qu’on vienne me relever de ma faction.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Tu m’appellerais et moi je répondrais; tu témoignerais de l’affection pour l’œuvre de tes mains.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Au lieu de compter comme à présent chacun de mes pas, tu cesserais de surveiller mes fautes.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Mes péchés sont scellés dans un faisceau; tu as mis ton cachet sur mes manquements.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Or, une montagne qui s’écroule se réduit en poussière, et le rocher est déraciné de sa base.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Les eaux finissent par user les pierres; leurs flots entraînent la poussière du sol: de même, tu ruines l’espoir de l’homme.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Tu l’empoignes à jamais et il disparaît; tu déformes sa • figure et le rejettes.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Que ses enfants s’élèvent, il n’en sait rien; qu’ils soient abaissés, il n’en a pas connaissance.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Mais c’est pour lui seul que sa chair souffre; c’est pour lui seul que son âme est en deuil.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.