< Ecclésiaste 1 >

1 Paroles de Kohélet, fils de David, roi à Jérusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanité des vanités, a dit Kohélet, vanité des vanités; tout est vanité!
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Quel profit tire l’homme de tout le mal qu’il se donne sous le soleil?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Une génération s’en va, une autre génération lui succède, et la terre subsiste perpétuellement.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Le soleil se lève, le soleil se couche: il se hâte vers son point de départ, où il se lèvera encore,
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 pour s’avancer vers le sud et décrire sa courbe vers le nord; le vent progresse en évoluant toujours et repasse par les mêmes circuits.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Tous les fleuves vont à la mer, et la mer n’en est pas remplie; vers l’endroit qui est assigné aux fleuves, ils dirigent invariablement leur cours.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Toutes choses sont toujours en mouvement; personne n’est capable d’en rendre compte. L’Œil n’en a jamais assez de voir, ni l’oreille ne se lasse d’entendre.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Ce qui a été c’est ce qui sera; ce qui s’est fait, c’est ce qui se fera: il n’y a rien de nouveau sous le soleil!
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Il est telle chose dont on dirait volontiers: "Voyez, ceci est nouveau" Eh bien! Cette chose a déjà existé dans les temps qui nous ont précédés.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Nul souvenir ne subsiste des anciens, de même de leurs plus récents successeurs il ne demeurera aucun souvenir chez ceux qui viendront plus tard.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Moi, Kohélet, je suis devenu roi d’Israël, à Jérusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Et j’ai pris à cœur d’étudier, d’examiner avec sagacité tout ce qui se passe sous le soleil: c’est une triste besogne que Dieu a offerte aux fils d’Adam pour s’en tracasser.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 J’Ai donc observé toutes les œuvres qui s’accomplissent sous le soleil: eh bien! Tout est vanité et pâture de vent.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Ce qui est tordu ne peut être redressé, et ce qui manque ne peut entrer en compte.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Je me suis dit en moi-même: "Voilà que j’ai, moi, accumulé et amassé plus de sagesse que tous ceux qui m’ont précédé à Jérusalem; mon cœur a acquis un grand fonds de discernement et d’expérience."
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 J’Avais en effet appliqué mon attention à connaître la sagesse et à discerner la folie et la sottise, et je me suis aperçu que cela aussi était pâture de vent;
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 car, abondance de sagesse, abondance de chagrin, et accroître sa science, c’est accroître sa peine.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.

< Ecclésiaste 1 >