Job 7
1 L’homme n’a-t-il pas une vie de labeur sur la terre? Et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d’un mercenaire?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Comme l’esclave soupire après l’ombre, et comme le mercenaire attend son salaire,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Ainsi j’ai eu pour partage des mois de déception, et des nuits de misère me sont assignées.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Si je me couche, alors je dis: Quand me lèverai-je et quand l’obscurité prendra-t-elle fin? et je suis excédé d’agitations jusqu’au point du jour.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Ma chair est couverte de vers et de croûtes de terre, ma peau se retire et suppure.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Mes jours s’en vont plus vite qu’une navette, et finissent sans espérance.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Souviens-toi que ma vie n’est qu’un souffle: mon œil ne reverra pas le bien;
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 L’œil qui me regarde ne me reverra plus; tes yeux sont sur moi, et je ne suis plus.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Il ne revient plus dans sa maison, et son lieu ne le reconnaît plus.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Aussi je ne retiendrai pas ma bouche; je parlerai dans la détresse de mon esprit, je discourrai dans l’amertume de mon âme.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Suis-je une mer, suis-je un monstre marin, que tu établisses des gardes autour de moi?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Quand je dis: Mon lit me consolera, ma couche allégera ma détresse,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Alors tu m’effraies par des songes, tu me terrifies par des visions,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Et mon âme choisit la suffocation, – plutôt la mort que mes os:
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 J’en suis dégoûté; je ne vivrai pas à toujours. Laisse-moi, car mes jours sont vanité.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Qu’est-ce que l’homme que tu fasses grand cas de lui, et que ton cœur s’occupe de lui,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Et que tu le visites chaque matin, que tu l’éprouves à tout moment?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Pourquoi ne détournes-tu pas les yeux de moi, et ne me laisses-tu pas tranquille jusqu’à ce que j’aie avalé ma salive?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 J’ai péché; – que t’ai-je fait? Toi qui observes l’homme, pourquoi m’as-tu placé pour être l’objet de tes coups, de sorte que je suis un fardeau à moi-même?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Et pourquoi ne pardonnes-tu pas ma transgression, et ne fais-tu point passer mon iniquité? Car maintenant je me coucherai dans la poussière, et tu me chercheras, et je ne serai plus.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
