Job 3
1 Après cela, Job ouvrit sa bouche et maudit son jour.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Et Job prit la parole et dit:
Job tog till orda och sade:
3 Périsse le jour auquel je naquis, et la nuit qui dit: Un homme a été conçu!
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 Ce jour-là, qu’il soit ténèbres; que Dieu ne s’en enquière pas d’en haut, et que la lumière ne resplendisse pas sur lui!
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Que les ténèbres et l’ombre de la mort le réclament; que les nuées demeurent sur lui; que ce qui assombrit les jours le terrifie!
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Cette nuit-là, que l’obscurité s’en empare; qu’elle ne se réjouisse point parmi les jours de l’année, qu’elle n’entre pas dans le nombre des mois!
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Voici, que cette nuit-là soit stérile; que les cris de joie n’y entrent pas!
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Que ceux qui maudissent le jour la maudissent, ceux qui sont prêts à réveiller Léviathan!
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Que les étoiles de son crépuscule soient obscurcies; qu’elle attende la lumière, et qu’il n’y en ait point, et qu’elle ne voie pas les cils de l’aurore!
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Parce qu’elle n’a pas fermé les portes du sein qui m’a porté, et n’a pas caché la misère de devant mes yeux.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Pourquoi ne suis-je pas mort dès la matrice, n’ai-je pas expiré quand je sortis du ventre?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Pourquoi les genoux m’ont-ils rencontré, et pourquoi les mamelles, pour les téter?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Car maintenant je serais couché et je serais tranquille, je dormirais: alors j’aurais du repos,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 Avec les rois et les conseillers de la terre qui se bâtissent des solitudes,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Ou avec les princes qui ont de l’or, qui ont rempli d’argent leurs maisons;
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Ou, comme un avorton caché, je n’aurais pas été, – comme les petits enfants qui n’ont pas vu la lumière.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Là, les méchants ont cessé leur tumulte, et là ceux dont les forces sont épuisées par la fatigue sont en repos;
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Les prisonniers demeurent ensemble tranquilles, ils n’entendent pas la voix de l’exacteur;
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Là sont le petit et le grand, et le serviteur libéré de son maître.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Pourquoi la lumière est-elle donnée au misérable, et la vie à ceux qui ont l’amertume dans l’âme,
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 À ceux qui attendent la mort, et elle n’est pas là, – qui la cherchent plus que des trésors cachés,
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Qui se réjouissent jusqu’aux transports [et] sont dans l’allégresse, parce qu’ils ont trouvé le sépulcre, –
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 À l’homme de qui le chemin est caché et que Dieu a enfermé de toutes parts?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Car mon gémissement vient avant mon pain, et mes rugissements débordent comme des eaux.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Car j’ai eu une crainte, et elle est venue sur moi, et ce que j’appréhendais m’est arrivé.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Je n’étais pas en sécurité, et je n’étais pas tranquille ni en repos, et le trouble est venu.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
