Job 27
1 Et Job reprit son discours sentencieux et dit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Dieu qui a écarté mon droit, le Tout-puissant qui met l’amertume dans mon âme, est vivant:
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 Tant que mon souffle est en moi et l’esprit de Dieu dans mes narines,
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 Mes lèvres ne diront pas d’iniquité, et ma langue ne prononcera pas de fausseté.
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Loin de moi que je vous justifie! Jusqu’à ce que j’expire, je ne lâcherai pas ma perfection;
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Je tiendrai ferme ma justice et je n’en ferai pas abandon; mon cœur ne me reproche aucun de mes jours.
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Que mon ennemi soit comme le méchant, et celui qui s’élève contre moi comme l’inique!
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Car quelle est l’espérance de l’impie quand [Dieu le] retranche, quand Dieu retire son âme?
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Dieu entendra-t-il son cri quand la détresse viendra sur lui?
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Trouvera-t-il ses délices dans le Tout-puissant? Invoquera-t-il Dieu en tout temps?
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Je vous enseignerai comment Dieu agit, je ne cacherai pas ce qui est par-devers le Tout-puissant.
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Voici, vous-mêmes, vous l’avez tous vu: et pourquoi entretenez-vous ces vaines pensées?
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Voici quelle est, par-devers Dieu, la part de l’homme méchant et l’héritage que les violents reçoivent du Tout-puissant:
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Si ses fils se multiplient, c’est pour l’épée, et ses descendants ne sont pas rassasiés de pain.
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 Ceux qui restent après lui seront enterrés dans la mort, et ses veuves ne pleureront pas.
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 S’il entasse l’argent comme la poussière et se prépare des vêtements comme de la boue,
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 Il se les prépare, mais le juste s’en vêtira; et l’argent, c’est l’innocent qui se le partagera.
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Il a bâti sa maison comme la teigne, comme une cabane que fait celui qui garde [les vignes].
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Il se couche riche, et il ne le refera pas; il ouvre ses yeux, et il n’est plus.
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Les frayeurs le surprennent comme des eaux; l’ouragan l’emporte de nuit;
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Le vent d’orient l’enlève, et il s’en va, et dans un tourbillon il l’emporte de son lieu.
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 [Dieu] lance [ses dards] sur lui et ne l’épargne pas; il voudrait fuir loin de sa main.
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 On battra des mains sur lui, et on le chassera de son lieu avec des sifflements.
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
