Job 17
1 Mon souffle est corrompu, mes jours s’éteignent: pour moi sont les sépulcres!
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Les moqueurs ne sont-ils pas autour de moi, et mes yeux ne demeurent-ils pas au milieu de leurs insultes?
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Dépose, je te prie, [un gage]; cautionne-moi auprès de toi-même: qui donc frappera dans ma main?
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Car tu as fermé leur cœur à l’intelligence; c’est pourquoi tu ne les élèveras pas.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Celui qui trahit ses amis pour qu’ils soient pillés, les yeux de ses fils seront consumés.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Et il a fait de moi un proverbe des peuples, et je suis devenu un homme auquel on crache au visage.
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mon œil est terni par le chagrin, et mes membres sont tous comme une ombre.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Les hommes droits en seront étonnés, et l’innocent s’élèvera contre l’impie;
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Mais le juste tiendra ferme dans sa voie, et celui qui a les mains pures croîtra en force.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Mais quant à vous tous, revenez encore, je vous prie; mais je ne trouverai pas un sage parmi vous.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Mes jours sont passés, mes desseins sont frustrés, – les plans chéris de mon cœur.
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Ils font de la nuit le jour, la lumière proche en présence des ténèbres.
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 Je crie à la fosse: Tu es mon père! aux vers: Ma mère et ma sœur!
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Où donc est mon espoir? Et mon espoir, qui le verra?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
