Job 17
1 Mon souffle est corrompu, mes jours s’éteignent: pour moi sont les sépulcres!
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Les moqueurs ne sont-ils pas autour de moi, et mes yeux ne demeurent-ils pas au milieu de leurs insultes?
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Dépose, je te prie, [un gage]; cautionne-moi auprès de toi-même: qui donc frappera dans ma main?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Car tu as fermé leur cœur à l’intelligence; c’est pourquoi tu ne les élèveras pas.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Celui qui trahit ses amis pour qu’ils soient pillés, les yeux de ses fils seront consumés.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Et il a fait de moi un proverbe des peuples, et je suis devenu un homme auquel on crache au visage.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Mon œil est terni par le chagrin, et mes membres sont tous comme une ombre.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Les hommes droits en seront étonnés, et l’innocent s’élèvera contre l’impie;
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Mais le juste tiendra ferme dans sa voie, et celui qui a les mains pures croîtra en force.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Mais quant à vous tous, revenez encore, je vous prie; mais je ne trouverai pas un sage parmi vous.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Mes jours sont passés, mes desseins sont frustrés, – les plans chéris de mon cœur.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Ils font de la nuit le jour, la lumière proche en présence des ténèbres.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Je crie à la fosse: Tu es mon père! aux vers: Ma mère et ma sœur!
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Où donc est mon espoir? Et mon espoir, qui le verra?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
