Job 7
1 La vie de l'homme sur la terre est un temps de service, et ses jours sont comme ceux du mercenaire.
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Comme l'esclave soupire après l'ombre, comme l'ouvrier attend son salaire,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 ainsi j'ai eu en partage des mois de douleur, pour mon lot, des nuits de souffrance.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Si je me couche, je dis: « Quand me lèverai-je? Quand finira la nuit? » et je suis rassasié d'angoisses jusqu'au jour.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Ma chair se couvre de vers et d'une croûte terreuse, ma peau se gerce et coule.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mes jours passent plus rapides que la navette, ils s'évanouissent: plus d'espérance!
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 O Dieu, souviens-toi que ma vie n'est qu'un souffle! Mes yeux ne reverront pas le bonheur.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 L'œil qui me regarde ne m'apercevra plus; ton œil me cherchera, et je ne serai plus.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 il ne retournera plus dans sa maison; le lieu qu'il habitait ne le reconnaîtra plus.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 C'est pourquoi je ne retiendrai pas ma langue, je parlerai dans l'angoisse de mon esprit, j'exhalerai mes plaintes dans l'amertume de mon âme.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Suis-je la mer ou un monstre marin, pour que tu poses une barrière autour de moi?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Quand je dis: « Mon lit me soulagera, ma couche calmera mes soupirs, »
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 alors tu m'effraies par des songes, tu m'épouvantes par des visions.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Ah! Mon âme préfère la mort violente, mes os appellent le trépas.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Je suis en proie à la dissolution, la vie m'échappe pour jamais; laisse-moi, car mes jours ne sont qu'un souffle.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Qu'est-ce que l'homme, pour que tu en fasses tant d'estime, que tu daignes t'occuper de lui,
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 que tu le visites chaque matin, et qu'à chaque instant tu l'éprouves?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Quand cesseras-ru d'avoir le regard sur moi? Quand me laisseras-tu le temps d'avaler ma salive?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Si j'ai péché, que puis-je te faire, ô Gardien des hommes? Pourquoi me mettre en butte à tes traits, et me rendre à charge à moi-même?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Que ne pardonnes-tu mon offense? Que n'oublies-tu mon iniquité? Car bientôt je dormirai dans la poussière; tu me chercheras, et je ne serai plus.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
