Job 4
1 Alors Éliphaz de Théman prit la parole et dit:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Si nous risquons un mot, peut-être en seras-tu affligé; mais qui pourrait retenir ses paroles?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Voilà que tu en as instruit plusieurs, que tu as fortifié les mains débiles,
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 que tes paroles ont relevé ceux qui chancelaient, que tu as raffermi les genoux vacillants!…
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Et maintenant que le malheur vient à toi, tu faiblis; maintenant qu’il t’atteint, tu perds courage!…
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Ta crainte de Dieu n’était-elle pas ton espoir? Ta confiance n’était-elle pas dans la pureté de ta vie?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Cherche dans ton souvenir: quel est l’innocent qui a péri? En quel lieu du monde les justes ont-ils été exterminés?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Pour moi, je l’ai vu, ceux qui labourent l’iniquité et qui sèment l’injustice, en moissonnent les fruits.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Au souffle de Dieu ils périssent, ils sont consumés par le vent de sa colère.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Le rugissement du lion et sa voix tonnante sont étouffés, et les dents du jeune lion sont brisées;
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 le lion périt faute de proie, et les petits de la lionne se dispersent.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Une parole est arrivée furtivement jusqu’à moi, et mon oreille en a saisi le léger murmure.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 Dans le vague des visions de la nuit, à l’heure où un sommeil profond pèse sur les mortels,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 une frayeur et un tremblement me saisirent, et agitèrent tous mes os.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Un esprit passait devant moi… Les poils de ma chair se hérissèrent.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Il se dressa, — je ne reconnus pas son visage, — comme un spectre sous mes yeux. Un grand silence, puis j’entendis une voix:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 L’homme sera-t-il juste vis-à-vis de Dieu? Un mortel sera-t-il pur en face de son Créateur?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Voici qu’il ne se fie pas à ses serviteurs, et qu’il découvre des fautes dans ses anges:
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 combien plus en ceux qui habitent des maisons de boue, qui ont leurs fondements dans la poussière, qui seront réduits en poudre, comme par la teigne!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Du matin au soir ils sont exterminés, et sans que nul y prenne garde, ils périssent pour jamais.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 La corde de leur tente est coupée, ils meurent avant d’avoir connu la sagesse.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
