Job 6
1 Alors Job prit la parole et dit:
Job svarade, och sade:
2 Oh! S’il était possible de peser mon affliction, et de mettre toutes ensemble mes calamités dans la balance!...
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 Elles seraient plus pesantes que le sable de la mer: voilà pourquoi mes paroles vont jusqu’à la folie.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 Car les flèches du Tout-Puissant me transpercent, et mon âme en boit le venin; les terreurs de Dieu sont rangées en bataille contre moi.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Est-ce que l’onagre rugit auprès de l’herbe tendre? Est-ce que le bœuf mugit devant sa pâture?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Comment se nourrir d’un mets fade et sans sel, ou bien trouver du goût au jus d’une herbe insipide?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Ce que mon âme se refuse à toucher, c’est là mon pain, tout couvert de souillures.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Qui me donnera que mon vœu s’accomplisse, et que Dieu réalise mon attente!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 Que Dieu daigne me briser, qu’il laisse aller sa main et qu’il tranche mes jours!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Et qu’il me reste du moins cette consolation, que j’en tressaille dans les maux dont il m’accable: de n’avoir jamais transgressé les commandements du Saint!
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Quelle est ma force, pour que j’attende? Quelle est la durée de mes jours, pour que j’aie patience?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Ma force est-elle la force des pierres, et ma chair est-elle d’airain?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Ne suis-je pas dénué de tout secours, et tout espoir de salut ne m’est-il pas enlevé?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Le malheureux a droit à la pitié de son ami, eût-il même abandonné la crainte du Tout-Puissant.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mes frères ont été perfides comme le torrent, comme l’eau des torrents qui s’écoulent.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Les glaçons en troublent le cours, la neige disparaît dans leurs flots.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 Au temps de la sécheresse, ils s’évanouissent; aux premières chaleurs, leur lit est desséché.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Dans des sentiers divers leurs eaux se perdent, elles s’évaporent dans les airs, et ils tarissent.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Les caravanes de Théma comptaient sur eux; les voyageurs de Saba espéraient en eux;
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 ils sont frustrés dans leur attente; arrivés sur leurs bords, ils restent confondus.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Ainsi vous me manquez à cette heure; à la vue de l’infortune, vous fuyez épouvantés.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Vous ai-je dit: « Donnez-moi quelque chose, faites-moi part de vos biens,
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 délivrez-moi de la main de l’ennemi, arrachez-moi de la main des brigands? »
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Instruisez-moi, et je vous écouterai en silence; faites-moi voir en quoi j’ai failli.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Qu’elles ont de force les paroles équitables! Mais sur quoi tombe votre blâme?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Voulez-vous donc censurer des mots? Les discours échappés au désespoir sont la proie du vent.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Ah! Vous jetez le filet sur un orphelin, vous creusez un piège à votre ami!
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Maintenant, daignez vous retourner vers moi, et vous verrez si je vous mens en face.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Revenez, ne soyez pas injustes; revenez, et mon innocence apparaîtra.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Y a-t-il de l’iniquité sur ma langue, ou bien mon palais ne sait-il pas discerner le mal?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
