Job 41

1 Tireras-tu Léviathan avec un hameçon, et lui serreras-tu la langue avec une corde?

Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

2 Lui passeras-tu un jonc dans les narines, et lui perceras-tu la mâchoire avec un anneau?

Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

3 T’adressera-t-il d’ardentes prières, te dira-t-il de douces paroles?

Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

4 Fera-t-il une alliance avec toi, le prendras-tu toujours à ton service?

Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

5 Joueras-tu avec lui comme avec un passereau, l’attacheras-tu pour amuser tes filles?

Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?

6 Les pêcheurs associés en font-ils le commerce, le partagent-ils entre les marchands?

Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?

7 Cribleras-tu sa peau de dards, perceras-tu sa tête du harpon?

Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?

8 Essaie de mettre la main sur lui: souviens-toi du combat, et tu n’y reviendras plus.

Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.

9 Voici que le chasseur est trompé dans son attente; la vue du monstre suffit à le terrasser.

Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

10 Nul n’est assez hardi pour provoquer Léviathan: qui donc oserait me résister en face?

Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

11 Qui m’a obligé, pour que j’aie à lui rendre? Tout ce qui est sous le ciel est à moi.

Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

12 Je ne veux pas taire ses membres, sa force, l’harmonie de sa structure.

Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

13 Qui jamais a soulevé le bord de sa cuirasse? Qui a franchi la double ligne de son râtelier?

Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

14 Qui a ouvert les portes de sa gueule? Autour de ses dents habite la terreur.

Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

15 Superbes sont les lignes de ses écailles, comme des sceaux étroitement serrés.

Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

16 Chacune touche sa voisine; un souffle ne passerait pas entre elles.

Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

17 Elles adhèrent l’une à l’autre, elles sont jointes et ne sauraient se séparer.

Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

18 Ses éternuements font jaillir la lumière, ses yeux sont comme les paupières de l’aurore.

När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

19 Des flammes jaillissent de sa gueule, il s’en échappe des étincelles de feu.

Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

20 Une fumée sort de ses narines, comme d’une chaudière ardente et bouillante.

Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

21 Son souffle allume les charbons, de sa bouche s’élance la flamme.

Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

22 Dans son cou réside la force, devant lui bondit l’épouvante.

På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

23 Les muscles de sa chair tiennent ensemble; fondus sur lui, inébranlables.

Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

24 Son cœur est dur comme la pierre, dur comme la meule inférieure.

Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

25 Quand il se lève, les plus braves ont peur, l’épouvante les fait défaillir.

När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

26 Qu’on l’attaque avec l’épée, l’épée ne résiste pas, ni la lance, ni le javelot, ni la flèche.

Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

27 Il tient le fer pour de la paille, l’airain comme un bois vermoulu.

Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

28 La fille de l’arc ne le fait pas fuir, les pierres de la fronde sont pour lui un fétu;

Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

29 la massue, un brin de chaume; il se rit du fracas des piques.

ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

30 Sous son ventre sont des tessons aigus: on dirait une herse qu’il étend sur le limon.

På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

31 Il fait bouillonner l’abîme comme une chaudière, il fait de la mer un vase de parfums.

Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

32 Il laisse après lui un sillage de lumière, on dirait que l’abîme a des cheveux blancs.

Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

33 Il n’a pas son égal sur la terre, il a été créé pour ne rien craindre.

Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

34 Il regarde en face tout ce qui est élevé, il est le roi des plus fiers animaux.

På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.