Job 26
1 Alors Job prit la parole et dit:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Comme tu sais venir en aide à la faiblesse, prêter secours au bras sans force!
Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 Comme tu conseilles bien l’ignorant! Quelle abondance de sagesse tu fais paraître!
Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 A qui adresses-tu des paroles? Et de qui est l’esprit qui sort de ta bouche?
Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 Devant Dieu, les ombres tremblent sous les eaux et leurs habitants.
Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse. (Sheol h7585)
7 Il étend le septentrion sur le vide, il suspend la terre sur le néant.
Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 Il renferme les eaux dans ses nuages, et les nues ne se déchirent pas sous leur poids.
Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 Il voile la face de son trône, il étend sur lui ses nuées.
Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 Il a tracé un cercle à la surface des eaux, au point de division de la lumière et des ténèbres.
En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 Les colonnes du ciel s’ébranlent, et s’épouvantent à sa menace.
Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 Par sa puissance il soulève la mer, par sa sagesse il brise l’orgueil.
Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 Par son souffle le ciel devient serein, sa main a formé le serpent fuyard.
Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Tels sont les bords de ses voies, le léger murmure que nous en percevons; mais le tonnerre de sa puissance, qui pourra l’entendre?
Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
