Job 19

1 Alors Job prit la parole et dit:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 Jusques à quand affligerez-vous mon âme, et m’accablerez-vous de vos discours?

Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Voilà dix fois que vous m’insultez, que vous m’outragez sans pudeur.

Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Quand même j’aurais failli, c’est avec moi que demeure ma faute.

Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Mais vous, qui vous élevez contre moi, qui invoquez mon opprobre pour me convaincre,

Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 sachez enfin que c’est Dieu qui m’opprime, et qui m’enveloppe de son filet.

så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Voici que je crie à la violence, et nul ne me répond! J’en appelle, et pas de justice!

Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Il m’a barré le chemin, et je ne puis passer: il a répandu les ténèbres sur mes sentiers.

Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Il m’a dépouillé de ma gloire, il a enlevé la couronne de ma tête.

Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Il m’a sapé tout à l’entour, et je tombe; il a déraciné, comme un arbre, mon espérance.

Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sa colère s’est allumée contre moi; il m’a traité comme ses ennemis.

Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Ses bataillons sont venus ensemble, ils se sont frayés un chemin jusqu’à moi, ils font le siège de ma tente.

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Il a éloigné de moi mes frères; mes amis se sont détournés de moi.

Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mes proches m’ont abandonné, mes intimes m’ont oublié.

Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Les hôtes de ma maison et mes servantes me traitent comme un étranger; je suis un inconnu à leurs yeux.

Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 J’appelle mon serviteur, et il ne me répond pas; je suis réduit à le supplier de ma bouche.

Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Ma femme a horreur de mon haleine, je demande grâce aux fils de mon sein.

Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Les enfants eux-mêmes me méprisent; si je me lève, ils me raillent.

Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Tous ceux qui étaient mes confidents m’ont en horreur, ceux que j’aimais se tournent contre moi.

Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Mes os sont attachés à ma peau et à ma chair, je me suis échappé avec la peau de mes dents.

Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Ayez pitié, ayez pitié de moi, vous du moins, mes amis, car la main de Dieu m’a frappé!

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Pourquoi me poursuivez-vous, comme Dieu me poursuit? Pourquoi êtes-vous insatiables de ma chair?

Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Oh! Qui me donnera que mes paroles soient écrites! Qui me donnera qu’elles soient consignées dans un livre,

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 qu’avec un burin de fer et du plomb, elles soient pour toujours gravées dans le roc!

ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Je sais que mon vengeur est vivant, et qu’il se lèvera le dernier sur la poussière.

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Alors de ce squelette, revêtu de sa peau, de ma chair je verrai Dieu.

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Moi-même je le verrai; mes yeux le verront, et non un autre; mes reins se consument d’attente au-dedans de moi.

Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Vous direz alors: « Pourquoi le poursuivions-nous? » et la justice de ma cause sera reconnue.

Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 Ce jour-là, craignez pour vous le glaive: terribles sont les vengeances du glaive! Et vous saurez qu’il y a une justice.

då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.