Job 16

1 Alors Job prit la parole et dit:

Job svarade, och sade:

2 J’ai souvent entendu de semblables harangues; vous êtes tous d’insupportables consolateurs.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Quand finiront ces vains discours? Quel aiguillon t’excite à répliquer?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Moi aussi, je saurais parler comme vous, si vous étiez à ma place; j’arrangerais de beaux discours à votre adresse, je secouerais la tête sur vous;

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 je vous encouragerais de la bouche, et vous auriez pour soulagement l’agitation de mes lèvres.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Si je parle, ma douleur n’est pas adoucie; si je me tais, en est-elle soulagée?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Aujourd’hui, hélas! Dieu a épuisé mes forces... ô Dieu, tu as moissonné tous mes proches.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Tu me garrottes... c’est un témoignage contre moi!... ma maigreur se lève contre moi, en face elle m’accuse.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Sa colère me déchire et me poursuit, il grince des dents contre moi; mon ennemi darde sur moi ses regards.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 Ils ouvrent leur bouche pour me dévorer, ils me frappent la joue avec outrage, ils se liguent tous ensemble pour me perdre.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Dieu m’a livré au pervers, il m’a jeté entre les mains des méchants.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 J’étais en paix, et il m’a secoué, il m’a saisi par la nuque, et il m’a brisé. Il m’a posé en but à ses traits,

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 ses flèches volent autour de moi; il perce mes flancs sans pitié, il répand mes entrailles sur la terre;

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 il me fait brèche sur brèche, il fond sur moi comme un géant.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 J’ai cousu un sac sur ma peau, et j’ai roulé mon front dans la poussière.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 Mon visage est tout rouge de larmes, et l’ombre de la mort s’étend sur mes paupières,

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 quoiqu’il n’y ait pas d’iniquités dans mes mains, et que ma prière soit pure.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 O terre, ne couvre pas mon sang, et que mes cris s’élèvent librement!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 A cette heure même, voici que j’ai mon témoin dans le ciel, mon défenseur dans les hauts lieux.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Mes amis se moquent de moi, c’est vers Dieu que pleurent mes yeux.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 Qu’il juge lui-même entre Dieu et l’homme, entre le fils de l’homme et son semblable!

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Car les années qui me sont comptés s’écoulent, et j’entre dans un sentier d’où je ne reviendrai pas.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.