< Job 14 >
1 L’homme né de la femme vit peu de jours, et il est rassasié de misères.
Ti tao a maiyanak iti babai, agbiag laeng iti sumagmamano nga al-aldaw ken napnoan ti riribuk.
2 Comme la fleur, il naît, et on le coupe; il fuit comme l’ombre, sans s’arrêter.
Agrusing isuna manipud iti daga a kasla maysa a sabong ket makeltay; agpukaw isuna a kasla aniniwan ken saan nga agpaut.
3 Et c’est sur lui que tu as l’œil ouvert, lui que tu amènes en justice avec toi!
Kumitkitaka kadi iti aniaman kadagitoy? Ikuyognak kadi iti pangukoman?
4 Qui peut tirer le pur de l’impur? Personne.
Siasino ti makaiyeg ti maysa a banag a nadalus manipud ti maysa a banag a narugit? Awan.
5 Si les jours de l’homme sont comptés, si tu as fixé le nombre de ses mois, si tu as posé un terme qu’il ne doit pas franchir,
Naikeddengen dagiti al-aldaw ti tao; Adda kenka dagiti bilang dagiti bulbulanna; dinutokam ti pagpatinggaanna a saanna a mabalin a labsan.
6 détourne de lui tes yeux pour qu’il se repose, jusqu’à ce qu’il goûte, comme le mercenaire, la fin de sa journée.
Iyadayom iti panagkitam kenkuana tapno makainana isuna, tapno maragragsakna ti aldawna a kas maysa a natangdanan a tao no maaramidna ti kasta.
7 Un arbre a de l’espérance: coupé, il peut verdir encore, il ne cesse pas d’avoir des rejetons.
Adda ti namnama iti kayo; no mapukan daytoy, mabalin nga agrusing manen, a saanto nga agsardeng ti naganus a sangana.
8 Que sa racine ait vieilli dans la terre, que son tronc soit mort dans la poussière,
Uray no matangkenan ti ramutna iti daga, ken matay ti puonna iti daga,
9 dès qu’il sent l’eau, il reverdit, il pousse des branches comme un jeune plant.
ngem uray makaangot laeng daytoy iti danum, agsaringitto daytoy ken agsanga a kas iti mula.
10 Mais l’homme meurt, et il reste étendu; quand il a expiré, où est-il?
Ngem matay ti tao; kumapsot isuna; pudno nga agsardeng nga aganges ti tao, ket sadino ti ayanna?
11 Les eaux du lac disparaissent, le fleuve tarit et se dessèche:
Kas ti panagawan ti danum iti dan-aw ken kas iti panagpukaw ken panagmaga ti danum iti karayan,
12 ainsi l’homme se couche et ne se relève plus, il ne se réveillera pas tant que subsistera le ciel, on ne le fera pas sortir de son sommeil.
kasta met ti panagidda dagiti tattao ken saanen a bumangon manen. Agingga nga awanen dagiti langit, saandanto nga agriing wenno mariing iti pannaturogda.
13 Oh! Si tu voulais me cacher dans le séjour des morts, m’y tenir à couvert jusqu’à ce que ta colère ait passé, me fixer un terme où tu te souviendrais de moi! (Sheol )
O, nga ilemmengnak koma idiay sheol nga adayu manipud kadagiti riribuk, ken idulinnak iti nalimed agingga a malpas ti pungtotmo, a tudingannak iti maysa a nadutokan a tiempo nga agtalinaed sadiay ket lagipennak! (Sheol )
14 Si l’homme une fois mort pouvait revivre! Tout le temps de mon service j’attendrais qu’on vînt me relever.
No matay ti tao, agbiagto aya manen? No kasta, tarigagayak nga urayen amin a pakabannogak sadiay agingga nga umay ti pannakawayawayak.
15 Tu m’appellerais alors, et moi je te répondrais; tu languirais après l’ouvrage de tes mains.
Umawagkanto, ket sungbatanka. Agtarigagaykanto kadagiti trabaho dagiti imam.
16 Mais hélas! Maintenant, tu comptes mes pas, tu as l’œil ouvert sur mes péchés;
Bilangen ken imdengamto dagiti addangko; saanmonto a kankanayon a siputan ti basolko.
17 mes transgressions sont scellées dans une bourse, et tu mets un enduit sur mes iniquités.
Maidulinto dagiti basbasolko iti maysa a supot; kallubamto dagiti kinadakesko.
18 La montagne s’écroule et s’efface; le rocher est transporté hors de sa place;
Ngem uray dagiti banbantay ket agriggaay ken agbalin nga awan mamaayna; uray dagiti batbato ket maiyakar kadagiti ayanda;
19 les eaux creusent la pierre, leurs flots débordés entraînent la poussière du sol: ainsi tu anéantis l’espérance de l’homme.
runoten dagiti danum dagiti batbato; iyanod ti panaglayusda ti tapuk ti daga. Kas iti daytoy, dadaelem dagiti namnama ti tao.
20 Tu l’abats sans retour, et il s’en va; tu flétris son visage, et tu le congédies.
Kankanayonmo a parmeken isuna, ket aglabas isuna; baliwam ti rupana ken papanawem tapno matay isuna.
21 Que ses enfants soient honorés, il n’en sait rien; qu’ils soient dans l’abaissement, il l’ignore.
Maidaydayaw dagiti annakna a lallaki, ngem saanna nga ammo daytoy; mabalin a maipababada, ngem saanna a makita a mapasamak daytoy.
22 Sa chair ne sent que ses propres souffrances, son âme ne gémit que sur elle-même.
Mariknana laeng ti ut-ot ti bukodna a bagi, ken agladingit isuna para iti bagina.