Job 39

1 « Connaissez-vous le moment où les chèvres de montagne mettent bas? Tu regardes quand la biche porte des faons?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Pouvez-vous compter les mois qu'ils remplissent? Ou connaissez-vous l'heure à laquelle elles accouchent?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Ils se courbent. Ils portent leurs petits. Ils mettent fin à leurs douleurs d'accouchement.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Leurs petits deviennent forts. Ils grandissent en plein air. Ils sortent, et ne reviennent plus.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 « Qui a libéré l'âne sauvage? Ou qui a détaché les liens de l'âne véloce,

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 dont j'ai fait du désert la demeure, et la terre salée sa demeure?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Il se moque du tumulte de la ville, Il n'entend pas non plus les cris du conducteur.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 La chaîne des montagnes est son pâturage. Il cherche toutes les choses vertes.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 « Le bœuf sauvage se contentera-t-il de te servir? Ou restera-t-il près de votre mangeoire?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 Pouvez-vous retenir le bœuf sauvage dans le sillon avec son harnais? Ou va-t-il labourer les vallées après vous?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 Auras-tu confiance en lui, car sa force est grande? Ou lui laisserez-vous votre travail?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 Tu te confies en lui, pour qu'il ramène ta postérité, et ramasser le grain de votre aire de battage?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 « Les ailes de l'autruche ondulent fièrement, mais sont-ils les plumes et le plumage de l'amour?

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 Car elle laisse ses œufs sur la terre, les réchauffe dans la poussière,

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 et oublie que le pied peut les écraser, ou que l'animal sauvage les piétine.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Elle traite durement ses petits, comme s'ils n'étaient pas à elle. Bien que son travail soit vain, elle est sans crainte,

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 parce que Dieu l'a privée de sagesse, Il ne lui a pas non plus transmis l'intelligence.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 Quand elle s'élève dans les hauteurs, elle méprise le cheval et son cavalier.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 « Avez-vous donné de la force au cheval? Avez-vous revêtu son cou d'une crinière frémissante?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 L'avez-vous fait bondir comme une sauterelle? La gloire de son reniflement est impressionnante.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Il patauge dans la vallée, et se réjouit dans sa force. Il part à la rencontre des hommes armés.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Il se moque de la peur, et ne se laisse pas abattre, il ne recule pas non plus devant l'épée.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Le carquois s'agite contre lui, la lance étincelante et le javelot.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Il dévore le sol avec férocité et rage, il ne s'arrête pas non plus au son de la trompette.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Chaque fois que la trompette sonne, il grogne: « Ah! ». Il sent la bataille de loin, le tonnerre des capitaines, et les cris.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 « C'est par ta sagesse que le faucon s'envole, et déploie ses ailes vers le sud?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 C'est sur ton ordre que l'aigle s'élève, et fait son nid en haut?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Sur la falaise, il habite et fait sa demeure, à la pointe de la falaise et de la forteresse.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 De là, il repère la proie. Ses yeux la voient de loin.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Ses petits sucent aussi le sang. Là où sont les morts, il est là. »

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.