Job 14

1 « L'homme, qui est né d'une femme, est de peu de jours, et pleine d'ennuis.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Il croît comme une fleur, et on le coupe. Il fuit aussi comme une ombre, et ne continue pas.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Ouvrez-vous les yeux sur une telle personne, et m'amener en jugement avec vous?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Qui peut faire sortir un objet pur d'un objet impur? Pas un seul.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Voyant que ses jours sont déterminés, le nombre de ses mois est avec vous, et vous avez nommé ses limites qu'il ne peut pas dépasser.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Détournez les yeux de lui, pour qu'il se repose, jusqu'à ce qu'il accomplisse, comme un mercenaire, sa journée.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 « Car il y a de l'espoir pour un arbre si on le coupe, qu'il germera à nouveau, que sa tendre branche ne cessera pas.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Mais sa racine vieillit dans la terre, et son stock meurt dans le sol,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 pourtant, grâce à l'odeur de l'eau, il bourgeonnera, et faire pousser des rameaux comme une plante.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Mais l'homme meurt, il est abattu. Oui, l'homme abandonne l'esprit, et où est-il?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Comme les eaux s'éloignent de la mer, et la rivière se vide et s'assèche,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Alors l'homme se couche et ne se relève pas. Jusqu'à ce que les cieux ne soient plus, ils ne se réveilleront pas, ni être tirés de leur sommeil.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 « Oh! si tu me cachais dans le séjour des morts, que tu me garderais secret jusqu'à ce que ta colère soit passée, que vous me désigniez un moment précis et que vous vous souveniez de moi! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Si un homme meurt, vivra-t-il de nouveau? J'attendrais tous les jours de ma guerre, jusqu'à ce que je sois libéré.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Vous appeliez, et je vous répondais. Vous auriez un désir pour le travail de vos mains.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Mais maintenant, tu comptes mes pas. Ne veillez-vous pas sur mon péché?

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Ma désobéissance est enfermée dans un sac. Vous fixez mon iniquité.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 « Mais la montagne qui s'écroule n'aboutit à rien. La pierre est retirée de sa place.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Les eaux usent les pierres. Ses torrents emportent la poussière de la terre. Donc vous détruisez l'espoir de l'homme.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Vous l'emportez à jamais sur lui, et il s'en va. Vous changez son visage, et le renvoyez.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Ses fils viennent à l'honneur, et il ne le sait pas. Ils sont rabaissés, mais il ne le perçoit pas d'eux.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Mais sa chair, sur lui, souffre, et son âme en lui se lamente. »

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.