Psalmien 137

1 Baabelin virtain vierillä-siellä me istuimme ja itkimme, kun Siionia muistelimme.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Pajuihin, joita siellä oli, me ripustimme kanteleemme.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Sillä vangitsijamme vaativat meiltä siellä lauluja ja orjuuttajamme iloa: "Veisatkaa meille Siionin virsiä".

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Kuinka me voisimme veisata Herran virsiä vieraalla maalla?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Jos minä unhotan sinut, Jerusalem, niin unhota sinä minun oikea käteni.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Tarttukoon kieleni suuni lakeen, ellen minä sinua muista, ellen pidä Jerusalemia ylimpänä ilonani.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Muista, Herra, Jerusalemin tuhopäivä, kosta se Edomin lapsille, jotka sanoivat: "Hajottakaa se, hajottakaa perustuksia myöten!"

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Tytär Baabel, sinä häviön oma, autuas se, joka sinulle kostaa kaiken, minkä olet meille tehnyt!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Autuas se, joka ottaa sinun pienet lapsesi ja murskaa ne kallioon!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.