Jobin 6
1 Job vastasi ja sanoi:
Då tog Job till orda och sade:
2 "Oi, jospa minun suruni punnittaisiin ja kova onneni pantaisiin sen kanssa vaakaan!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Sillä se on nyt raskaampi kuin meren hiekka; sentähden menevät sanani harhaan.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Sillä Kaikkivaltiaan nuolet ovat sattuneet minuun; minun henkeni juo niiden myrkkyä. Jumalan kauhut ahdistavat minua.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Huutaako villiaasi vihannassa ruohikossa, ammuuko härkä rehuviljansa ääressä?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Käykö äitelää syöminen ilman suolaa, tahi onko makua munanvalkuaisessa?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Sieluni ei tahdo koskea sellaiseen, se on minulle kuin saastainen ruoka.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Oi, jospa minun pyyntöni täyttyisi ja Jumala toteuttaisi minun toivoni!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Jospa Jumala suvaitsisi musertaa minut, ojentaa kätensä ja katkaista elämäni langan!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Niin olisi vielä lohdutuksenani-ja ilosta minä hypähtäisin säälimättömän tuskan alla-etten ole kieltänyt Pyhän sanoja.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Mikä on minun voimani, että enää toivoisin, ja mikä on loppuni, että tätä kärsisin?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Onko minun voimani vahva kuin kivi, onko minun ruumiini vaskea?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Eikö minulla ole enää mitään apua, onko pelastus minusta karkonnut?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Tuleehan ystävän olla laupias nääntyvälle, vaikka tämä olisikin hyljännyt Kaikkivaltiaan pelon.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Minun veljeni ovat petolliset niinkuin vesipuro, niinkuin sadepurot, jotka juoksevat kuiviin.
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Ne ovat jääsohjusta sameat, niihin kätkeytyy lumi;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 auringon paahtaessa ne ehtyvät, ne häviävät paikastansa helteen tullen.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Niiden juoksun urat mutkistuvat, ne haihtuvat tyhjiin ja katoavat.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Teeman karavaanit tähystelivät, Seban matkueet odottivat niitä;
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 he joutuivat häpeään, kun niihin luottivat, pettyivät perille tullessansa.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Niin te olette nyt tyhjän veroiset: te näette kauhun ja peljästytte.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Olenko sanonut: 'Antakaa minulle ja suorittakaa tavaroistanne lahjus minun puolestani,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 pelastakaa minut vihollisen vallasta ja lunastakaa minut väkivaltaisten käsistä'?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Opettakaa minua, niin minä vaikenen; neuvokaa minulle, missä olen erehtynyt.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Kuinka tehoaakaan oikea puhe! Mutta mitä merkitsee teidän nuhtelunne?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Aiotteko nuhdella sanoja? Tuultahan ovat epätoivoisen sanat.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Orvostakin te heittäisitte arpaa ja hieroisitte kauppaa ystävästänne.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Mutta suvaitkaa nyt kääntyä minuun; minä totisesti en valhettele vasten kasvojanne.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Palatkaa, älköön vääryyttä tapahtuko; palatkaa, vielä minä olen oikeassa siinä.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Olisiko minun kielelläni vääryys? Eikö suulakeni tuntisi, mikä turmioksi on?"
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
