Jobin 4

1 Silloin teemanilainen Elifas lausui ja sanoi:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 "Ethän pane pahaksesi, jos sinulle puhutaan? Kuka voi vaitikaan olla?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Katso, monta sinä olet ojentanut, ja hervonneita käsiä olet vahvistanut;

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 sanasi ovat nostaneet kompastunutta, ja rauenneita polvia olet voimistanut.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Mutta nyt, kun itseäsi kova kohtaa, sinä tuskastut, kun se sinuun sattuu, sinä kauhistut.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Eikö jumalanpelkosi ole sinun uskalluksesi ja nuhteeton vaelluksesi sinun toivosi?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Ajattele, kuka viaton on koskaan hukkunut, ja missä ovat rehelliset joutuneet perikatoon?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Minkä minä olen nähnyt, niin ne, jotka vääryyttä kyntävät ja turmiota kylvävät, ne sitä niittävätkin.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 Jumalan henkäyksestä he hukkuvat, hänen vihansa hengestä he häviävät.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Leijonan ärjyntä, jalopeuran ääni vaiennetaan, ja nuorten leijonain hampaat murskataan;

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 jalopeura menehtyy saaliin puutteesta, ja naarasleijonan pennut hajaantuvat.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Ja minulle tuli salaa sana, korvani kuuli kuiskauksen,

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 kun ajatukset liikkuivat öisissä näyissä, kun raskas uni oli vallannut ihmiset.

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Pelko ja vavistus yllättivät minut, peljästyttivät kaikki minun luuni.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 Tuulen henkäys hiveli kasvojani, ihoni karvat nousivat pystyyn.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Siinä seisoi-sen näköä en erottanut-haamu minun silmäini edessä; minä kuulin kuiskaavan äänen:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 'Onko ihminen vanhurskas Jumalan edessä, onko mies Luojansa edessä puhdas?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Katso, palvelijoihinsakaan hän ei luota, enkeleissäänkin hän havaitsee vikoja;

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 saati niissä, jotka savimajoissa asuvat, joiden perustus on maan tomussa! He rusentuvat kuin koiperhonen;

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 ennenkuin aamu ehtooksi muuttuu, heidät muserretaan. Kenenkään huomaamatta he hukkuvat ainiaaksi.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Eikö niin: heidän telttanuoransa irroitetaan, ja he kuolevat, viisaudesta osattomina.'"

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.