Jobin 29
1 Job jatkoi lausuen mietelmiään ja sanoi:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 "Oi, jospa olisin, niinkuin olin ammoin kuluneina kuukausina, niinkuin niinä päivinä, joina Jumala minua varjeli,
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 jolloin hänen lamppunsa loisti pääni päällä ja minä hänen valossansa vaelsin pimeyden halki!
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Jospa olisin niinkuin kukoistukseni päivinä, jolloin Jumalan ystävyys oli majani yllä,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 jolloin Kaikkivaltias oli vielä minun kanssani ja poikani minua ympäröivät,
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 jolloin askeleeni kylpivät kermassa ja kallio minun vierelläni vuoti öljyvirtoja!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Kun menin kaupunkiin porttiaukealle, kun asetin istuimeni torille,
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 niin nuorukaiset väistyivät nähdessään minut, vanhukset nousivat ja jäivät seisomaan,
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 päämiehet lakkasivat puhumasta ja panivat kätensä suulleen.
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 Ruhtinasten ääni vaikeni, ja heidän kielensä tarttui suulakeen.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Sillä kenen korva minusta kuuli, hän ylisti minua onnelliseksi, kenen silmä minut näki, hän minusta todisti;
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 minä näet pelastin kurjan, joka apua huusi, ja orvon, jolla ei auttajaa ollut.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Menehtyväisen siunaus tuli minun osakseni, ja lesken sydämen minä saatoin riemuitsemaan.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Vanhurskaudella minä vaatetin itseni, ja se verhosi minut; oikeus oli minulla viittana ja päähineenä.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Minä olin sokean silmä ja ontuvan jalka.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Minä olin köyhien isä, ja tuntemattoman asiaa minä tarkoin tutkin.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Minä särjin väärintekijän leukaluut ja tempasin saaliin hänen hampaistansa.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Silloin ajattelin: 'Pesääni minä saan kuolla, ja minä lisään päiväni paljoiksi kuin hiekka.
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Onhan juureni vedelle avoinna, ja kaste yöpyy minun oksillani.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Kunniani uudistuu alati, ja jouseni nuortuu minun kädessäni.'
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 He kuuntelivat minua ja odottivat, olivat vaiti ja vartoivat neuvoani.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Puhuttuani eivät he enää sanaa sanoneet, vihmana vuoti puheeni heihin.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 He odottivat minua niinkuin sadetta ja avasivat suunsa niinkuin kevätkuurolle.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Minä hymyilin heille, kun he olivat toivottomat, ja minun kasvojeni loistaessa eivät he synkiksi jääneet.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Jos suvaitsin tulla heidän luokseen, niin minä istuin ylinnä, istuin kuin kuningas sotajoukkonsa keskellä, niinkuin se, joka murheelliset lohduttaa."
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
