Jobin 7

1 Eikö ihminen aina pidä oleman sodassa maan päällä; ja hänen päivänsä ovat niinkuin orjan päivät?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Niinkuin palvelia halajaa varjoa, ja orja työnsä loppua,

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 Niin olen minä minulleni saanut turhat kuukaudet, ja minulla on monta murheellista yötä ollut.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Kuin minä levätä panin, sanoin minä: Koskahan minä nousen? ja sitte lueskelen, koska ehtoo tullee: minä olen ravittu kävellyksistä hamaan pimeyteen asti.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Minun lihani on puetettu madoilla ja maan tomulla; minun nahkani on ahvettunut ja hyljätyksi tullut.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Minun päiväni ovat lentäneet nopiammasti pois kuin syöstävä ja kuluneet ilman viivytystä.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Muista, että minun elämäni on tuuli, ja minun silmäni ei palaja hyvää näkemään.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Ja ei yksikään silmä, joka minun nyt näkee, pidä minua enempi näkemän. Sinun silmäs katsokoon minua, sitte minä hukun.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 Pilvi raukee ja menee pois: niin myös se, joka menee alas hautaan, ei nouse jälleen, (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Eikä palaja jälleen huoneesensa, ei myös hänen siansa häntä enää tunne.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 Sentähden en minä estä suutani; minä puhun henkeni ahtaudessa, ja juttelen sieluni murheessa.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Olenko minä meri eli valaskala, että sinä minun niin kätket?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Kuin minä ajattelin: minun vuoteeni lohduttaa minun, ja minun kehtoni saattaa minulle levon, koska minä itselleni puhun;

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 Niin sinä peljätät minua unilla, ja kauhistat minua näyillä,

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Että minun sieluni sois itsensä hirtetyksi, ja minun luuni kuolleiksi.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Minä kauhistun, enkä pyydä silleen elää: lakkaa minusta, sillä minun päiväni ovat turhat.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Mikä on ihminen, ettäs hänen suurena pidät, ja panet hänen sydämees?

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 Sinä etsit häntä joka päivä, ja koettelet häntä aina.

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Miksi et minusta luovu, ja päästä minua, siihen asti että minä sylkeni nielisin?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Minä olen syntiä tehnyt; mitä minun pitää sinulle tekemän, o sinä ihmisten vartia? miksis minun teit sinulles loukkaukseksi ja itselleni kuormaksi?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Ja miksi et minun pahaa tekoani anna anteeksi ja ota pois minun vääryyttäni? Sillä nyt pitää minun makaaman mullassa: ja jos minua aamulla etsit, niin en minä enää ole.

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.