Jobin 6
1 Niin Job vastasi ja sanoi:
Då tog Job till orda och sade:
2 Jos minun surkeuteni punnittaisiin, ja minun kärsimiseni yhtä haavaa laskettaisiin vaa´an päälle,
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Niin se olis raskaampi kuin santa meressä; sentähden ovat minun sanani nielletyt ylös.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Sillä Kaikkivaltiaan nuolet ovat minussa, joiden myrkky särpää minun henkeni; ja Jumalan kauhistus tarkoittaa minua.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Huutaako metsä-aasi, kuin hänellä ruohoja on? ammuuko härkä, kuin hänellä on ruokaa?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Syödäänkö mautointa ilman suolaa? eli maistaako valkuainen munan ruskuaisen ympäriltä?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Jota minun sieluni ennen kuoitti, se on nyt minun ruokani minun kipuni tähden.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Jospa minun rukoukseni tapahtuis, ja Jumala antais minulle, mitä minä toivon!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Että Jumala tahtois ja löis minun rikki, ja päästäis kätensä särkemään minua;
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Niin olis minulla vielä sitte lohdutus, ja minä vahvistuisin sairaudessani, ellei hän säästäisi minua: en ole mitään kuitenkaan kieltänyt pyhän puhetta.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Mikä on minun väkeni, että minä voisin toivoa? ja mikä on minun loppuni, että minun sieluni vois kärsiväinen olla?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Onko minun väkeni kivinen? eli minun lihani vaskinen?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Ei ole minulla missään apua; ja minun saatuni on pois ajettu minulta.
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Joka ei osoita lähimmäisellensä laupiutta, hän hylkää Kaikkivaltiaan pelvon.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Minun veljeni ovat rikkoneet minua vastaan, niinkuin oja ja niinkuin väkevä virta ohitse menneet,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Jotka ovat kauhiat jäästä, ja jotka lumi peittää.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Kuin helle heitä ahdistaa, pitää heidän nääntymän, ja kuin palava on, pitää heidän katooman paikastansa.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Heidän polkunsa poikkeevat pois; he raukeevat tyhjään ja hukkuvat.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 He katsoivat Temanin tietä, rikkaan Arabian polkuja he toivoivat.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Mutta heidän pitää häpiään tuleman, ratki surutoinna ollessansa; ja heidän pitää häpeemän siihen tultuansa.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Sillä ette nyt mitään ole; ja että te näette surkeuden, pelkäätte te.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Olenko minä sanonut: Tuokaat minulle! eli antakaat minun edestäni lahjoja teidän tavarastanne?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Ja pelastakaat minua vihollisten kädestä, ja vapahtakaat minua tyrannein käsistä?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Opettakaat minua, minä olen ääneti, ja jota en minä tiedä, niin neuvokaat minua.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Kuinka vahvat ovat oikeuden puheet? kuka teissä on se, joka sitä laittaa taitaa?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Te ajattelette sanoja, ainoastaan nuhdellaksenne, ja teette sanoillanne epäileväisen mielen.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Te karkaatte köyhän orvon päälle, ja kaivatte lähimmäisellenne kuoppaa.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Mutta että te nyt tahdotte, niin katsokaat minun päälleni, jos minä teidän edessänne valhettelen.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Palatkaat nyt, olkoon pois vääryys: Tulkaat jälleen; minun vastaukseni pitää oikia oleman.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Onko minun kielessäni vääryyttä? eikö minun suulakeni ymmärrä vaivoja?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
