Psalmowo 137

1 Babilonia tɔsisiwo toe míenɔ, hɛnɔ avi fam, esi míeɖo ŋku Zion dzi.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Míetsɔ míaƒe kasaŋkuwo ku amuti siwo le afi ma,

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 elabena afi mae ame siwo ɖe aboyo mí la bia ha tso mía si le; ame siwo wɔ fu mí la bia dzidzɔhawo tso mía si hegblɔ be, “Midzi Zion hawo dometɔ ɖeka na mí!”

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Aleke miadzi Yehowa ƒe hawo le dzronyigba dzi?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 O! Yerusalem, ne meŋlɔ wò be la, nye nuɖusibɔ nèŋlɔ eƒe ŋusẽ be,

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 eye nye aɖe nelé ɖe nye nu me, ne nyemeɖo ŋku dziwò o, ne nyemebu Yerusalem, nye dzidzɔ kɔkɔtɔ kekeake o.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 O! Yehowa, ɖo ŋku nu si Edomtɔwo wɔ la dzi, gbe si gbe wogbã Yerusalem. Wodo ɣli be, “Mimui ƒu anyi, migbãe, va se ɖe eƒe gɔmeɖokpewo dzi ke!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O! Babilonia vinyɔnu, woɖo wò ɖi na tsɔtsrɔ̃, woayra ame si aɖo nu si nèwɔ mí la teƒe na wò,

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 ame si alé wò vidzĩwo axlã ɖe agakpewo.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.