< Hiob 3 >

1 Le esia megbe la, Hiob ke nu eye wòƒo fi de eƒe dzigbe.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Egblɔ be,
Job tog till orda och sade:
3 “Ŋkeke si dzi wodzim la netsrɔ̃, nenema ke nye zã si me wogblɔ be, ‘Wodzi viŋutsu na mí!’
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Ŋkeke ma nezu viviti, Mawu si le dziƒo la megatsɔ ɖeke le eme nɛ o, kekeli aɖeke megaklẽ ɖe edzi o.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Viviti kple blukɔ tsiɖitsiɖi negaxɔe, lilikpo netsyɔ edzi eye blukɔ nedo ɖe eƒe kekeli dzi.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Viviti tsiɖitsiɖi nexɔ zã ma eye womegaxlẽe ɖe ƒea ƒe ŋkekewo me alo woadee ɣleti aɖeke ƒe ŋkekewo me o.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Zã ma netsi ko eye dzidzɔɣli aɖeke megaɖi le eme o.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Ame siwo ƒoa fi dea ŋkekewo la, neƒo fi de ŋkeke ma, ame siwo le klalo be woade adã ta me na ʋɔ driba la.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Eƒe ŋukeɣletiviwo nedo viviti, kekeli si lalam wòle la megado nɛ o eye megakpɔ fɔŋli ƒe ɣetotoe gbãtɔwo o,
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 elabena metu vidzidɔ ƒe ʋɔtruwo ɖe nunye, be nye ŋkuwo makpɔ dzɔgbevɔ̃e o.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 “Nu ka ŋuti nyemeku le nye dzigbe eye maku hafi ado tso vidzidɔ me o?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Nu ka ta ata aɖewo le klalo be woakɔm ɖe akɔ eye no aɖewo li be mano?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Anye ne memlɔ anyi le ŋutifafa me, le alɔ̃ dɔm, le ɖiɖim ɖe eme.
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 Anye ne mele fiawo kple aɖaŋuɖola siwo le anyigba dzi la gbɔ, ame siwo tu xɔ gã siwo zu aƒedo azɔ la na wo ɖokuiwo.
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Anye ne mele dziɖula siwo si sika le eye woƒe aƒewo me yɔ fũu kple klosalo la gbɔ.
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Alo nu ka ta womeɖim ɖe tome abe fu gege ene, abe vidzĩ si mekpɔ ɣe kpɔ o la ene o?
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Afi ma ame vɔ̃ɖiwo dzudzɔa nyanyra le eye afi ma ame siwo nu ti kɔ na la le gbɔgbɔm ɖe eme le.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Aʋaléleawo hã nɔa ablɔɖe me eye womegasea dɔdzikpɔlawo ƒe ɣli o.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Ame gblɔewo kple amegãwo siaa le afi ma eye kluvi kpɔa ablɔɖe tso eƒe aƒetɔ ƒe asi me.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 “Nu ka tae kekeli klẽna na ayaɖulawo eye wònaa agbe luʋɔ si le nu xam?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Nu ka ta wòna agbe ame siwo le ku dim, evɔ mevana na wo o kple ame siwo le edim vevie wu kesinɔnu si woɣla
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 kple ame siwo kpɔa dzidzɔ, tsoa aseye ne woɖo yɔdo me?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 Nu ka ŋutie wòna agbe ame si ƒe mɔwo le ɣaɣla kple ame si ŋuti Mawu tɔ kpɔ ɖo?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Elabena hũɖeɖe xɔ ɖe nuɖuɖu teƒe eye nye ŋeŋe ƒona ɖi abe tsi ene.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Nu si mevɔ̃ na la va dzinye eye nu si dzi ŋɔ nam la dzɔ ɖe dzinye.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Nyemekpɔ ŋutifafa, tomefafa alo gbɔɖeme aɖeke o, negbe ʋunyaʋunya ko.”
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

< Hiob 3 >