Psalmaro 129

1 Kanto de suprenirado. Multe oni afliktis min de post mia juneco, Diras Izrael,

En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

2 Multe oni afliktis min de post mia juneco, Sed oni min ne pereigis.

mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

3 Sur mia dorso plugis plugistoj, Faris siajn sulkojn longaj.

På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

4 La Eternulo estas justa; Li dishakis la ŝnurojn de la malvirtuloj.

Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

5 Hontiĝu kaj turniĝu malantaŭen Ĉiuj malamantoj de Cion.

De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

6 Ili estu kiel tegmenta herbo, Kiu forvelkas, antaŭ ol oni ĝin elŝiris;

De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

7 Per kiu ne plenigas rikoltanto sian manon Nek garbiganto sian baskon.

ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

8 Kaj la preterirantoj ne diros: Beno de la Eternulo estu al vi, Ni benas vin per la nomo de la Eternulo.

och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»