Psalmaro 122

1 Kanto de suprenirado. De David. Mi ekĝojis, kiam oni diris al mi: Ni iru en la domon de la Eternulo.

En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: "Vi skola gå till HERRENS hus."

2 Niaj piedoj staris en viaj pordegoj, Ho Jerusalem,

Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,

3 Vi Jerusalem, konstruita kiel urbo, En kiu ĉio kuniĝis.

Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,

4 Tien supreniris la triboj, la triboj de la Eternulo, Laŭ la moro de Izrael, Por glori la nomon de la Eternulo.

dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.

5 Ĉar tie staris tronoj de juĝo, Tronoj de la domo de David.

Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

6 Deziru pacon al Jerusalem; Bonan staton havu viaj amantoj.

Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.

7 Paco estu inter viaj muroj, Bonstato en viaj palacoj.

Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!

8 Pro miaj fratoj kaj amikoj mi do diru: Paco estu al vi.

För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.

9 Pro la domo de la Eternulo, nia Dio, Mi deziras al vi bonon.

För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.