Psalmaro 122

1 Kanto de suprenirado. De David. Mi ekĝojis, kiam oni diris al mi: Ni iru en la domon de la Eternulo.

En visa Davids i högre choren. Jag glädes i det mig sagdt är, att vi skole gå in uti Herrans hus;

2 Niaj piedoj staris en viaj pordegoj, Ho Jerusalem,

Och att våre fötter skola stå i dinom portom, Jerusalem.

3 Vi Jerusalem, konstruita kiel urbo, En kiu ĉio kuniĝis.

Jerusalem är bygdt, att det skall vara en stad, der man tillsammankomma skall;

4 Tien supreniris la triboj, la triboj de la Eternulo, Laŭ la moro de Izrael, Por glori la nomon de la Eternulo.

Dit slägterna uppgå skola, nämliga Herrans slägter, till att predika Israels folke, till att tacka Herrans Namne.

5 Ĉar tie staris tronoj de juĝo, Tronoj de la domo de David.

Ty der äro satte stolar till doms, Davids hus stolar.

6 Deziru pacon al Jerusalem; Bonan staton havu viaj amantoj.

Önsker Jerusalem lycko; dem gånge väl, som dig älska.

7 Paco estu inter viaj muroj, Bonstato en viaj palacoj.

Frid vare innan dina murar, och lycka i dina palats.

8 Pro miaj fratoj kaj amikoj mi do diru: Paco estu al vi.

För mina bröders och fränders skull vill jag dig frid önska.

9 Pro la domo de la Eternulo, nia Dio, Mi deziras al vi bonon.

För Herrans vår Guds hus skull vill jag ditt bästa söka.