Plorkanto 5
1 Rememoru, ho Eternulo, kio fariĝis al ni; Rigardu kaj vidu nian malhonoron!
Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Nia heredaĵo transiris al fremduloj, Niaj domoj al aligentuloj.
Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Ni fariĝis orfoj senpatraj, Niaj patrinoj estas kiel vidvinoj.
Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Nian akvon ni trinkas pro mono; Nian lignon ni ricevas nur pro pago.
Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Oni pelas nin je nia kolo; Ni laciĝis, sed oni ne permesas al ni ripozi.
Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Al Egiptujo ni etendis la manon, Al Asirio, por satiĝi per pano.
Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Niaj patroj pekis, sed ili jam ne ekzistas; Kaj ni devas suferi pro iliaj malbonagoj.
Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Sklavoj regas super ni; Kaj neniu liberigas nin el iliaj manoj.
Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Kun danĝero por nia vivo ni akiras nian panon, Pro la glavo en la dezerto.
Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Nia haŭto varmegiĝis kiel forno, Por la kruela malsato.
Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 La virinojn en Cion ili senhonorigis, La virgulinojn en la urboj de Judujo.
Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 La princoj estas pendigitaj je siaj manoj; La maljunulojn oni ne respektis.
Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 La junuloj devas porti muelŝtonojn; La knaboj falas sub la lignoŝarĝoj.
Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 La maljunuloj jam ne sidas ĉe la pordegoj, La junuloj jam ne kantas.
De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Malaperis la gajeco de nia koro; Niaj dancrondoj aliformiĝis en funebron.
Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Defalis la krono de nia kapo; Ho ve al ni, ke ni pekis!
Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Pro tio senfortiĝis nia koro, Pro tio senlumiĝis niaj okuloj:
Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 Pro la monto Cion, ke ĝi fariĝis dezerta, Ke vulpoj vagas sur ĝi.
för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Sed Vi, ho Eternulo, kiu restas eterne Kaj kies trono staras de generacio al generacio,
Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Kial Vi forgesis nin kvazaŭ por eterne, Forlasis nin por longa tempo?
Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Reirigu nin, ho Eternulo, al Vi, ke ni revenu; Renovigu niajn tagojn kiel en la tempo antaŭa.
Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Ĉar ĉu Vi nin tute forpuŝis? Vi tre forte ekkoleris kontraŭ ni.
Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
