Ijob 10
1 Tedis al mia animo mia vivo; Mi fordonos min al mia plendado; Mi parolos en la malĝojeco de mia animo.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Mi diros al Dio: Ne kondamnu min, Sciigu al mi, pro kio Vi malpacas kontraŭ mi.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Ĉu Vi trovas tion bona, ke Vi turmentas, Ke Vi forpuŝas la laboritaĵon de Viaj manoj, Sendas brilon sur la entreprenon de malpiuloj?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Ĉu Vi havas okulojn karnajn, Kaj ĉu Vi rigardas, kiel homo rigardas?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Ĉu Viaj tagoj estas kiel la tagoj de homo, Aŭ ĉu Viaj jaroj estas kiel la vivtempo de homo,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 Ke Vi serĉas mian kulpon Kaj penas trovi mian pekon,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Kvankam Vi scias, ke mi ne estas malbonagulo, Sed el Via mano neniu povas savi?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Viaj manoj min formis kaj faris min tutan ĉirkaŭe, Kaj tamen Vi min pereigas!
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Rememoru, ke kiel argilon Vi min prilaboris; Kaj Vi returne faros min polvo.
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Vi elverŝis ja min kiel lakton, Kaj kiel fromaĝon Vi min kundensigis.
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Per haŭto kaj karno Vi min vestis, Per ostoj kaj tendenoj Vi min plektis.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Vivon kaj bonon Vi donis al mi, Kaj Via prizorgado gardis mian spiriton.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Sed ĉi tion Vi kaŝis en Via koro; Mi scias, ke Vi tion intencis:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Se mi pekos, Vi tion rimarkos sur mi, Kaj mian pekon Vi ne lasos senpuna.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Se mi agis malbone, ve al mi! Se mi estas prava, mi ne povas tamen levi mian kapon, Estante tute humiligita Kaj vidante mian mizeron.
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Se ĝi leviĝas, Vi ĉasas min kiel leono, Kaj denove montras sur mi Vian mirindan potencon.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Vi elmetas kontraŭ mi novajn atestojn, Plifortigas Vian koleron kontraŭ mi; Nova armeo min atakas.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Por kio Vi elirigis min el la ventro? Ho, se mi estus pereinta, ke nenies okulo min vidu!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 Tiam mi estus kiel ne estinta; El la ventro mi estus transportita en la tombon.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Mia vivo estas ja mallonga; Ĉesu do, lasu min libera, por ke mi iom revigliĝu,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Antaŭ ol mi foriros senrevene En la landon de mallumo kaj de morta ombro,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 En la landon, kie la lumo estas kiel mallumo, Kie estas morta ombro kaj senordeco, Kie estas lume kiel en mallumego.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
