Ijob 10

1 Tedis al mia animo mia vivo; Mi fordonos min al mia plendado; Mi parolos en la malĝojeco de mia animo.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Mi diros al Dio: Ne kondamnu min, Sciigu al mi, pro kio Vi malpacas kontraŭ mi.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Ĉu Vi trovas tion bona, ke Vi turmentas, Ke Vi forpuŝas la laboritaĵon de Viaj manoj, Sendas brilon sur la entreprenon de malpiuloj?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Ĉu Vi havas okulojn karnajn, Kaj ĉu Vi rigardas, kiel homo rigardas?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Ĉu Viaj tagoj estas kiel la tagoj de homo, Aŭ ĉu Viaj jaroj estas kiel la vivtempo de homo,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Ke Vi serĉas mian kulpon Kaj penas trovi mian pekon,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Kvankam Vi scias, ke mi ne estas malbonagulo, Sed el Via mano neniu povas savi?

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Viaj manoj min formis kaj faris min tutan ĉirkaŭe, Kaj tamen Vi min pereigas!

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Rememoru, ke kiel argilon Vi min prilaboris; Kaj Vi returne faros min polvo.

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Vi elverŝis ja min kiel lakton, Kaj kiel fromaĝon Vi min kundensigis.

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Per haŭto kaj karno Vi min vestis, Per ostoj kaj tendenoj Vi min plektis.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Vivon kaj bonon Vi donis al mi, Kaj Via prizorgado gardis mian spiriton.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Sed ĉi tion Vi kaŝis en Via koro; Mi scias, ke Vi tion intencis:

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Se mi pekos, Vi tion rimarkos sur mi, Kaj mian pekon Vi ne lasos senpuna.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Se mi agis malbone, ve al mi! Se mi estas prava, mi ne povas tamen levi mian kapon, Estante tute humiligita Kaj vidante mian mizeron.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Se ĝi leviĝas, Vi ĉasas min kiel leono, Kaj denove montras sur mi Vian mirindan potencon.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Vi elmetas kontraŭ mi novajn atestojn, Plifortigas Vian koleron kontraŭ mi; Nova armeo min atakas.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Por kio Vi elirigis min el la ventro? Ho, se mi estus pereinta, ke nenies okulo min vidu!

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Tiam mi estus kiel ne estinta; El la ventro mi estus transportita en la tombon.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Mia vivo estas ja mallonga; Ĉesu do, lasu min libera, por ke mi iom revigliĝu,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Antaŭ ol mi foriros senrevene En la landon de mallumo kaj de morta ombro,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 En la landon, kie la lumo estas kiel mallumo, Kie estas morta ombro kaj senordeco, Kie estas lume kiel en mallumego.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.