Psalms 2

1 Why have nations tumultuously assembled? And do peoples meditate vanity?

Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

2 Station themselves do kings of the earth, And princes have been united together, Against Jehovah, and against His Messiah:

Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

3 'Let us draw off Their cords, And cast from us Their thick bands.'

»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

4 He who is sitting in the heavens doth laugh, The Lord doth mock at them.

Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

5 Then doth He speak unto them in His anger, And in His wrath He doth trouble them:

Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

6 'And I — I have anointed My King, Upon Zion — My holy hill.'

»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

7 I declare concerning a statute: Jehovah said unto me, 'My Son Thou [art], I to-day have brought thee forth.

Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

8 Ask of Me and I give nations — thy inheritance, And thy possession — the ends of earth.

Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

9 Thou dost rule them with a sceptre of iron, As a vessel of a potter Thou dost crush them.'

Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

10 And now, O kings, act wisely, Be instructed, O judges of earth,

Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

11 Serve ye Jehovah with fear, And rejoice with trembling.

Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

12 Kiss the Chosen One, lest He be angry, And ye lose the way, When His anger burneth but a little, O the happiness of all trusting in Him!

Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.