Job 7
1 Is there not a warfare to man on earth? And as the days of an hireling his days?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 As a servant desireth the shadow, And as a hireling expecteth his wage,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So I have been caused to inherit months of vanity, And nights of misery they numbered to me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 If I lay down then I said, 'When do I rise!' And evening hath been measured, And I have been full of tossings till dawn.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Clothed hath been my flesh [with] worms, And a clod of dust, My skin hath been shrivelled and is loathsome,
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days swifter than a weaving machine, And they are consumed without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember Thou that my life [is] a breath, Mine eye turneth not back to see good.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 The eye of my beholder beholdeth me not. Thine eyes [are] upon me — and I am not.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 Consumed hath been a cloud, and it goeth, So he who is going down to Sheol cometh not up. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 He turneth not again to his house, Nor doth his place discern him again.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Also I — I withhold not my mouth — I speak in the distress of my spirit, I talk in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 A sea -[monster] am I, or a dragon, That thou settest over me a guard?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 When I said, 'My bed doth comfort me,' He taketh away in my talking my couch.
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 And thou hast affrighted me with dreams, And from visions thou terrifiest me,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 And my soul chooseth strangling, Death rather than my bones.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I have wasted away — not to the age do I live. Cease from me, for my days [are] vanity.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 What [is] man that Thou dost magnify him? And that Thou settest unto him Thy heart?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 And inspectest him in the mornings, In the evenings dost try him?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 How long dost Thou not look from me? Thou dost not desist till I swallow my spittle.
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 I have sinned, what do I to Thee, O watcher of man? Why hast Thou set me for a mark to Thee, And I am for a burden to myself — and what?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Thou dost not take away my transgression, And cause to pass away mine iniquity, Because now, for dust I lie down: And Thou hast sought me — and I am not!
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
